“Glöm inte de anhöriga”

Lena Larsson skrev en bok om sin dotters missbruk och död.

Anhöriga till missbrukare är viktiga för sina närståendes tillfrisknande, men även anhöriga måste få ”behandling” för sitt medberoende. Det menar Lena Larsson, ordförande i Riksförbundet Anhöriga mot droger.

Hur många gånger har jag hört de så kallade experterna uttala följande meningar: Inga är så bra drogförebyggare som ungdomarnas föräldrar. Ingen känner sitt barn bättre än mamma och pappa, så de kan lättare än andra se när något börjar gå snett.

Men innan föräldrar kan se när något sådant, måste de veta vad de ska titta efter. De måste dessutom kunna prata med sina tonåringar och fråga vad de håller på med. Säkerligen får man inga tydliga svar, men kan kanske ändå se att något inte stämmer.

De kanske vaknar till och börjar granska sitt barn med nya ögon. Det behöver ju inte alltid vara frågan om droger, men det kan vara det och då behövs det snabba ingripanden. Ju tidigare, desto bättre!

Vi brukar säga att känns det i maggropen att det är något som inte stämmer, så är det oftast så.

Det är magkänslan som avgör hur man ska gå vidare med sitt barn och vad man ska fråga om. Men fråga hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Sedan säger man också: Inga är som de anhöriga viktiga i tillfrisknandet när barnet varit på behandling. Men anhöriga måste också få ”behandling” för sitt medberoende så de kan möta den friska, drogfria före detta missbrukaren. En behandling för en missbrukare är bortkastad om inte de anhöriga samtidigt får sin behandling, säger man från sakkunnigt håll. Och det är ju bara att hålla med, för just så är det.

Men då måste det finnas folk eller organisationer som kan ta sig an de anhöriga och ge dem den utbildning de så väl behöver. Sällan blir man fri från sitt medberoende om ingen utomstående pekar på att det finns ett medberoende.

För båda dessa problem, före och efter ett missbruk, finns det hjälp att få. Anhöriga Mot Droger är en förening som är till för anhöriga till missbrukare. Vi som arbetar inom föreningen som rådgivare är själva anhöriga och har själva de erfarenheter och kunskaper som behövs för att ge rätt råd till andra anhöriga.

Men varför pratas det så sällan om de anhörigas problematik? Var kommer vi in i sammanhanget? Är ovanstående något som man bara säger, men inte menar?

Är vi anhöriga så viktiga för våra barn som vi själva tror att vi är? Är det inte dags att en gång för alla inse detta och bemöta oss anhöriga med den respekt vi förtjänar?
Det är ju faktiskt våra barn det handlar om!

Av Lena Larsson

förbundsordförande AMD, och mor till en dotter som avled av en överdos

Publicerad: 2011-01-11 12:02