“Snedvridning av missbruksvårdens problem”

	Jimmy Blondin

Missbrukarvårdens problem beror inte främst på kunskapsbrist, utan på ett politiskt ointresse och en negativ syn på den inom välfärdspolitiken. Därför behöver praktikers och enskilda individers ställning stärkas i utvecklingsprocessen, skriver Jimmy Blondin, verksam inom privat vård, på Drugnews-debatt.

Problemen inom missbrukarvården handlar inte i huvudsak om praktikernas brist på kunskap om effektiva metoder. Det politiska ointresset och samhällets negativa syn på missbrukarvård inom välfärdspolitiken är däremot ett större hot mot en ambitiös och seriös utveckling av vården. Därför behöver praktikerna och de enskilda individernas ställning stärkas.

I en nyligen publicerad rapport, ”Mot en bättre missbrukarvård”, från Sorad (Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning) sägs att: … samarbetssvårigheter i vårdsystemet, ointresse för missbruksfrågan hos beslutsfattare och allmänhet, samt till att det omgivande samhället inte erbjuder vårdens klienter de materiella och sociala möjligheter efter genomgången vård och behandling, som skulle krävas för ett lyckat utfall…, är ett större problem än att praktikerna upplever sig sakna kunskaper om effektiva metoder.

Sveriges Kommuners och Landstings arbete med att implementera Socialstyrelsens nationella riktlinjer riskerar därmed att missa målet av det enkla skälet att praktikerna redan har goda kunskaper om verkningsfulla metoder.

Andra väsentliga orsaker till denna risk tas också upp i rapporten. Sorad anser dock att effekterna av detta arbete fortfarande är en öppen fråga och kommer därför fortsättningsvis att följa arbetet.

Stöd för tankarna om politiskt ointresse finns även i den pågående missbruksutredningen.

Utredaren talade i ett tidigt skede om låg politisk prioritet för missbrukarvården i ansträngda ekonomiska tider. Socialstyrelsen instämde genom att säga att det är missbrukarvården som först drabbas av nedskärningar.

Detta resulterar i att klienterna har svårt att göra sin röst hörd. Klienterna erbjuds ofta det påstått minst kostsamma vårdalternativet. Här saknas en diskussion om olika vårdformers vara eller inte vara och framförallt för vem, samt vad kvalité rimligen får kosta i sitt sammanhang.

Bostad, studier, arbete och att ingå i ett socialt sammanhang, är faktorer som lyser med sin frånvaro i en önskvärd sammanhängande vårdkedja där begreppet diskriminering kan belysa innebörden. Dessa brister påverkar olika vårdformers utfall hur bra den än varit, och snedvrider debatten om hur problembilden i sin helhet ska uppfattas.

Skälen är tydliga till att praktikerna behöver ett utökat skydd och stöd för sin profession för att kunna utföra sitt arbete. Fackförbunden har också den delikata uppgiften att belysa den andel av yrkesverksamma medlemmar som finns i egen regi och dess situation i sammanhanget.

75 procent av alla HVB-hem är i privat regi, men omfattas inte av regeringens ambitioner av att ta ett samlat grepp över missbrukarvården med sina olika insatser. Förbunden bör därför initiera ett fackligt- politiskt arbete tillsammans med medlemmarna inom något som kan kallas för behandlingspolitik för missbrukarvården.

Ska vården få en möjlighet att utvecklas mot en mer kunskapsbaserad praktik behöver den enskilde individen samt praktikerna få en bättre ställning genom hela vårdprocessen.

Varken praktiker eller klienter har möjlighet att invänta ett politiskt intresse för frågorna. Det vore naivt för att inte säga förödande.

• Fotnot: Sorad-rapporten ”Mot en bättre missbrukarvård? –
En undersökning om förutsättningar för att evidensbasera missbrukarvården i fyra organisationer”
, (pdf-fil, 123 sidor).

Av Jimmy Blondin

SKTF-medlem inom privat missbrukarvård

Publicerad: 2010-04-19 12:14