“Dags utreda knarkpolitiken”

Dags för en parlamentarisk utredning om narkotikapolitiken som även vågar ta itu med känsliga samtidsfrågor! Det efterlyser förre riksdagsledamoten Thure Jadestig (S) från Västmanland i en debattartikel på Drugnews.

Sverige fick 2006 beröm för sin narkotikapolitik i en rapport från FN:s narkotikakontrollorgan (UNODC). Allt borde således vara frid och fröjd i folkhemmet.

Men sedan dess har inte mycket hänt med narkotikapolitiken i vardagen. Inget statsråd har hållit något linjetal i narkotikafrågan. Ett särskilt råd för alkohol- och narkotikafrågor har ersatt Mobilisering mot narkotika (som lades ned vid utgången av 2007), men rådet har inte lagt fram några nya förslag om narkotikakontroll eller liknande.

En utredning om narkotikalagstiftningen redovisade i december 2008 en rad tekniska förslag till översyn av lagar om narkotika, men den gav inget förslag på en generell definition på narkotika för att snabbt kunna kontrollera nya rusmedel. Det var den tjugonde i raden av utredningar, arbetsgrupper, kommissioner osv. om narkotikapolitik i Sverige sedan Narkomanvårdskommittén i mitten av 1960-talet.

Här finns ett viktigt mönster som ingen vågat beröra, nämligen att alla utredningar lämnat viktiga samtidsfrågor olösta. Det har tidigare gällt bl.a. tvångsvård och nu senast drogtester.

Efter mer än 25 års debatt om drogtester på barn tillsattes en utredning förra året. Om den kommer fram till ett förslag är det osäkert om en ny lag kan träda i kraft förrän tidigast nästa år. Under tiden fortsätter ungdomar att experimentera med narkotika och i allt för många fall gå vidare till tungt missbruk.

Ett annat mönster är att utredningarna varit enmans expertutredningar eller s.k. generaldirektörsklubbar. Den parlamentariska förankringen har varit obefintligt eller möjligen förvisad till referensgrupper.

När den svenska alkoholpolitiken utformades på 1910-talet låg tyngdpunkten i riksdagen. Viktiga initiativ, som utfärdandet av den första alkoholistlagen (1913, i kraft 1916), kom ursprungligen genom riksdagsmotioner. Nykterhetsfrågan var en folklig angelägenhet som skulle skötas av folkets representanter.

Den svenska narkotikapolitiken har aldrig varit föremål för en parlamentarisk utredning. Det kan synas märkligt mot bakgrund av att alla uttalat sig om att narkotikaproblemet är ett samhällsproblem av största betydelse.

Om statsmakterna lärt sig något av mer än 40 års utredningsproblem borde man pröva en ny väg med en parlamentarisk utredning om narkotikapolitiken.

En sådan skulle ha flera fördelar. Den skulle kunna bryta dödläget och mönstret med att utredningar lämnar viktiga samtidsfrågor olösta. Eftersom riksdagen stiftar lag skulle också de parlamentariska ledamöterna tvingas ta ansvar för att resultaten blir så tydliga att de går att göra lag utav.

Utredningen skulle kunna ta – och genom direktiven tvingas ta – ett samlat grepp på alla frågor som berör narkotikaproblem. Det skulle ge en helt annan grad av samordning än genom hittillsvarande utredningar. Utredningen skulle med riksdagens lagstiftande tyngd i ryggen bättre orka hålla emot tendenserna att flytta över allt mer av narkotikapolitiken till EU.

Men även mellan partierna skulle en parlamentarisk utredning ha en gynnsam effekt genom att tvinga dem till klargöranden. Det kan ha stor betydelse för deras narkotikapolitiska trovärdighet om de måste lämna besked om var de står i frågor om t.ex. tvångsingripanden och drogtester.

Ur samhällsekonomisk synpunkt skulle en parlamentarisk utredning ha den fördelen att den skulle skapa en förankring av kostnadsfrågorna, t.ex. för missbrukarvården eller bevakningen av nya narkotika och andra rusmedel. Det skulle spara tid inför kommande budgetbehandlingar.

Med riksdagens auktoritet i ryggen skulle en parlamentarisk utredning också kunna hantera en del känsliga gränsdragningsfrågor mellan myndigheter, t.ex. Läkemedelsverket och Statens folkhälsoinstitut, när det gäller att bevaka nya rusmedel. Idag finns det allt för mycket som faller mellan stolarna.

Slutligen skulle utredningen kunna tillföra ett folkligt perspektiv på samhällsetiska frågor, t.ex. om integritet, sekretess och testning. Svenska folket har en klar bild av vad som kan anses vara rent spel och rimliga proportioner i sådana frågor.

Med hänsyn till att alla utredningar under senare år dragit över tiden kraftigt behöver inte en parlamentarisk utredning inte bli mer tidskrävande. Den kan arbeta minst lika snabbt, särskilt om partierna skickar med folk som sysslat med frågan tidigare.

En parlamentarisk utredning skulle omgående finna mycket att arbeta med, allt från den ökande tendensen att göra missbruk till en medicinsk fråga hela vägen till polisens arbetsmetoder.

En framgångsrik parlamentarisk utredning skulle troligen bidra till att göra den svenska narkotikapolitiken till ett fortsatt internationellt föredöme.

Av Thure Jadestig

1969 – 1985 riksdagsman (s), har skrivit flera böcker om narkotikapolitik.

Publicerad: 2009-04-06 11:15