Striden om samhällets olycksbarn

-Stadsmissionsgården är ingen fristad där man accepterar droger eller våld, säger enhetschef Daniel Wihlborg. Foto: Torbjörn Larsson

Hundratals missbrukare påstås ha tagit över ett kvarter på Söder i Stockholm där Stadsmissionen och andra enheter drar. ”Vi står inte ut längre”, säger folk omkring. Drugnews medarbetare Gunnar Ohrlander besöker kvarteret Grimman och söker de ansvariga som lämnat walk-over.

Femhundra narkomaner på en plats. Varje dag.
Bland vanliga bostäder, barnfamiljer och en mödravårdscentral där toaletterna har blivit en favorit med ibland blod på golv och väggar.
Och med upploppsliknande situationer, enligt en rapport från chefen för Södermalmspolisen.

Det handlar om kvarteret Grimman på Södermalm i Stockholm som blivit något av en härdsmälta för det kristna kärleksbudskapet.

• Har vi inte längre plats för samhällets olycksbarn?
- Visst, säger de boende. Klart vi bryr oss. Men varför just här?
När Nya Stadsmissionsgården, ett dagcenter för hemlösa, flyttade hit blev det droppen.
• Varför lät politikerna i Stadshuset detta ske?
- De är ju fria att etablera sig var de vill, säger Fredrik Elgh, moderat borgarrådssekreterare, till Drugnews medarbetare.

Det privata initiativet skulle alltså, enligt en moderat paradox, vara orsaken till problemen. Men det är inte sant och det verkar som om politikerna skyller ifrån sig. Nya Stadsmissionsgårdens hyra subventioneras av staden och vid flytten hade stadens representanter alla chanser i världen att påverka.
- Placeringen föregicks inte av några diskussioner, hävdar Fredrik Elgh.

Rita Kahn, chef för socialförvaltningens individorienterade verksamhet, har en annan bild. Hon hävdar att hon och hennes kolleger påpekade riskerna med att samla många och stora enheter för hemlösa och missbrukare på en enda plats.

Striden på Södermalm i Stockholm är en kraftmätning. Den amerikanske författaren och sociologen Christopher Lasch beskrev i sin bok, Eliternas uppror, hur de mer välbeställda sociala grupperna flydde ut mot befästa byar i förorterna och lämnade städernas inre åt sitt öde.

Men så är det inte här. Inte än. Även om politikerna verkar ha lämnat walk-over. Striden om Södermalm pågår för fullt och är inte avgjord. Den känns möjligen som en upprepning av något man hört förut, dock mer tillspetsad än vanligt. Hur ofta rapporteras det inte om protester när man avser att uppföra ett dagis eller hem för utvecklingsstörda?

Kanske har båda sidor rätt.
- Vem bryr sig om en missbrukare, säger Billy Höijer, narkoman och hemlös redan vid tio års ålder, idag drogfri och deltidsanställd vid Nya Stadsmissionsgården. Missbrukare ska helst vara osynliga.

- Vem bryr sig om oss, kontrar Eivor Björkman, verksamhetschef vid Ekens mödravårdscentral. Vi måste ha fönster stängda för att det står psykiskt störda missbrukare utanför och skriker. Ingen tar ansvar.

Vi befinner oss strax väster om Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Skärningspunkten ligger mellan två gator, Maria Prästgårdsgata och Wollmar Yxkullsgatan. Här låg en gång Södra BB och därefter kom Maria Pol och Maria Ungdom.

Det är lugna gator, osedvanligt idylliska. Om det inte vore för grupper av trasiga, ofta tandlösa människor som sitter på staket eller vandrar runt, ibland med egendomligt knyckande rörelser. Det blev tradition att samla dem just här, narkomanerna, vraken, uteliggarna.

På en plats alltså, bestående av:
- Grimman, akut boende för hemlösa med 28 platser.
- Medborgarkontor för hemlösa.
- Hållpunkten, vårdcentral för hemlösa.
- Nya Stadsmissionsgården med genomsnittligt besökstal på 150 varje dag.
- Projekt för Unga vuxna på härbärge.
- Maria Beroendecentrum, en privat mottagning för missbrukare, en av de största i staden, med 350 patienter som går på metadon och subutex.
- Rosenlundsmottagningen med 150 metadon- och subutexpatienter.
- samt ett ungkarlshotell.

Flera av institutionerna ligger på en stor gård, Maria Prästgårdsgata 32, och där står två vakter från Bevakningstjänst. Ett tag ställde man upp en mobil polisstation, berättar Henrik Rann, Maria Närpolis. Det blev rätt våldsamt i kvarteret. Polisen rapporterade en dramatisk ökning av antalet händelserapporter från 340 till 491 under två jämförbara sexveckorsperioder förra året och i år.

En ny drogscen skapades, enligt polisen. Med fler missbrukare kom langarna.
- Vi gick in på gården och beslagtog knivar och narkotika, säger Jale Poljarevius, Citypolisens narkotikasektion. Vi tog en del som var efterlysta, men då kom soc ut och sa att vi inte fick vara där för det var fridlyst område.
- Men det är inte fridlyst. Har dom vapen och narkotika så åker dom.

Det var för drygt ett år sen som Stadsmissionen fick veta att de måste flytta från sina gamla lokaler i Stadsgården. Hyresvärden, Sjömansinstitutet, ville inte längre ha verksamheten där.

Man hade redan lokalerna vid Maria Prästgårdsgata och förra sommaren hade man helgöppet. I början på februari i år kom den stora flytten.

- Vi visste förstås att det redan låg en rad enheter för hemlösa och missbrukare här, säger Daniel Wihlborg som är chef för Nya Stadsmissionsgården. Det var mycket folk ute på gatorna och vi trodde att det skulle bli bättre och lugnare, för nu kunde de komma in till oss.

Daniel Wihlborg har jobbat med Stadsmissionen i sex år. Han berättar om hur de hemlösa får rekvisitioner att hämta ut kläder, hur de kan duscha och äta sig mätta och hur de också gör utflykter. De har besökt Polismuseet (stort intresse!) och Nationalmuseum och farit till Kolmården.
Hammarby skänker dessutom biljetter till varje hemmamatch.

Alla man talar med tycker att Stadsmissionen gör ett fantastiskt arbete. Men flytten till Maria Prästgårdsgata var olycklig.
Daniel Wihlborg tycker att kritiken mot Stadsmissionen är överdriven. Trots att kallelser till protestmöten har suttit i varenda portgång så har det bara varit 40-60 personer på mötena, säger han. Och av dem är det bara fyra personer som krävt att gården ska stängas. Resten säger sig förstå oss, men ser gärna att vi flyttar.

Tomas Wallgren har företrätt de boende på de möten som bland annat polisen kallat till och han är av en helt annan uppfattning. Han säger sig beundra Stadsmissionen, men tycker att det blev fel.

Allt blev fel från början. Man hittar blodiga trasor och kanyler i trappen där han bor. Folk injicerar i portgångarna – män gör det även i snoppen. Öppet. Kvinnor på väg till dagis med sina barn blir förföljda av missbrukare.
- Folk börjar prata om att beväpna sig, säger han. Man talar om medborgargarden om inget görs.

Det värsta är rädslan. Det handlar om en naken och ren skräck. För man har ingen aning om ifall gruppen som står på trottoaren är på gott humör eller inte. Varje gång man går ut på gatan kollar man vilken trottoar som kan vara säkrast.
- Vi är inte vana vid drogpåverkade personer, säger han.

Nu har många köpt dyra lägenheter i området. Söder har ju blivit en exklusiv plats där en ganska normal lägenhet kan kosta över fem miljoner kronor. Och alla ser nu värdet av lägenheterna rasa.

Hur solidarisk ska man vara?
Socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) vill att Nya Stadsmissionsgården flyttar. Han säger sig nu vädja till stadens fastighetsägare att upplåta lokaler. Daniel Wihlborg ler lite.
- Det är många som vädjar, säger han. Det gjorde förra socialborgarrådet Margareta Olofsson (v) också på sin tid.

Prognosen för en flytt är inte precis god efter det som nu har varit. Alla verkar överens om att man borde ha mindre enheter för att ta hand om hemlösa och missbrukare. Och att de borde spridas ut över staden.

Men Eivor Björkman, verksamhetschef vid Ekens mödravårdscentral, är inte säker på att problemen försvinner vid en flytt.
- Det var redan mättat med missbrukare i trakten, säger hon.

Enligt beslut i stadsdelsnämnden för tre år sen lovade man att inga fler enheter för missbrukare skulle läggas här, enligt Eivor Björkman. Hon tycker att det är beklämmande med politiker som säger sig oförmögna att planera för staden och boendet.

Med gråten i halsen säger hon att det är snöpligt. Landstinget flyttade mödravården och barnmorskorna hade inget att säga till om. Men så tog de själva över driften, renoverade lokalerna och satsade eget kapital.
- Och nu måste vi flytta, säger hon.

Det kan vara flera hundra patienter till Mödra- och barnavårdscentralerna varje dag. Men patienterna söker sig till andra vårdgivare när de känner sig otrygga. Det är droghandel i den lilla restaurangen på bottenvåningen, det är knarkare på toaletterna där och i entrén och ibland hot om våld.

- Förut hade vi helgöppet, säger Eivor Björkman. Men vi måste stänga för det kom folk från hela länet för att få metadon och dom kom ofta med kompisar i gäng.
Flytta alltså. Om pengarna räcker. Annars konkurs.

På Nya Stadsmissionsgården talar man hängivet om de svaga och värnlösa och om de som faktiskt räddas från sitt missbruk.
- Det är det som är belöningen, säger Daniel Wihlborg.

- Det som gäller är kärlek, tillit och förståelse, säger Billy Höijer, mannen som började sin missbrukskarriär som hemlös tioåring, men räddades av Guds Barn.

Nya Stadsmissionsgården har ett rivningskontrakt under tre år. De gamla lokalerna i Stadsgården disponeras nu de sista månaderna under sommaren – innan kontraktet går ut – av Convictus som tar hand om hundratalet hiv-smittade.

• Vad händer sen?
- Ett argument som ofta återkommer är att vi gör en bra sak, säger Daniel Wihlborg. Men att vi borde göra det ute i skogen.

Av Drugnews/Gunnar Ohrlander

Publicerad: 2008-06-30 16:25