Åsa, pappa och boken

Åsa Linderborg. Foto: Pernilla Rönnlid

Drugnews läsare får nu veta hur Åsa Linderborgs succébok ”Mig äger ingen” växte fram. En kärleksförklaring till den alkoholiserade pappan, härdarmästaren på Metallverken i Västerås. "Jag hade kunnat stapla eländesscenerna på varandra, men jag ville inte skildra honom som en flaska", berättar hon för Drugnews medarbetare Pernilla Rönnlid.

Det har gått snart ett år sen Åsa Linderborg kom ut med debutromanen ”Mig äger ingen” (Atlas förlag, 294 sidor) där hon berättar om sin uppväxt med Leif Andersson, alkoholiserad härdarmästare, men också kärleksfull pappa. Boken skildrar utanförskap och klass och den hyllades av en enad kritikerkår med omdömen som ”en storartad kärleksförklaring”, ”en mästerlig bok”, och ”en liten klassiker”.

Larmet från Götgatan hörs inte här, trots att det är nära. En gång bodde Cornelis Vreeswijk rakt över gården, där träden nu knoppas fast det ännu är vinter. Åsa Linderborg bjuder på te i Ostindia-koppar och armbanden skramlar när hon rättar till håret. Lägenheten där vi träffas lånar hon av en god vän när hon är i Stockholm. Den är liten, en skrivarlya med prylar överallt, ett kreativt kaos med en dignande bokhylla. Här har många ord i boken kommit till.

Det är svårt att inte tycka om Åsa Linderborg. Den stridbara och stundom bitska kulturskribenten från Aftonbladet märks inte. Hon är så där genuint trevlig och svarar eftertänksamt på frågorna.

Vid det här laget är hon ganska trött på sig själv. Sen boken kom ut har hon gett över 70 intervjuer och hon har medverkat i tv och radio, varit sommarpratare, vunnit litterära priser.

- Jag har stått i centrum för mitt eget liv på ett sätt som varit väldigt påtagligt. Mitt jobb har varit att prata om mig själv. Nu vill jag koppla bort mig själv.

Även om hon var en offentlig person redan innan boken kom ut så är det fler som känner till henne nu. Fortfarande kan hon bli förvånad när föräldrar till hennes barns kompisar börjar prata med henne om hennes bakgrund.

- Jag tror inte jag förstått vidden av vad folk tänker om mig, vilken bild de har av mig. Jag försöker vara ganska sparsam med att prata om mitt privatliv nu, säger Åsa Linderborg.
Men min son tycker att det är häftigt när jag får skriva autografer på stan. Det fick jag inte göra förut, säger hon och skrattar.

Hon minns tillfället när hon bestämde sig för att skriva boken. Det var 2005 och hon satt på ett fik i Gamla stan med vännen Erik Wijk. Några år tidigare hade han själv kommit ut med boken ”Ont blod”, som handlade om hans pappa. Nu tyckte han att hon borde skriva om sin.

- Hans bok var en förebild för mig. Den är gripande eftersom han verkligen försöker förstå sin pappa och han är inte rädd för att ta fram det negativa. När jag läste den boken förstod jag att man kan skriva om sina föräldrar på ett bra sätt.

Hennes pappa Leif Andersson dog 2002. Åsa Linderborg har varit noga med att hålla sina minnen av honom vid liv. Men det var inte förrän hon bestämde sig för att skriva boken som hon började skriva ner dem. Först på lösa lappar. Än idag kan hon hitta nedklottrade minnen som blivit kvar i kläder. En stor del av boken kom till på resorna mellan hemmet i Uppsala och jobbet på Aftonbladet i Stockholm.

- Det var som en dammlucka, första halvåret satt jag på tåget och bara kom ihåg saker. Jag tror att om man bara börjar minnas, så finns det så otroligt mycket lagrat i människan. Men det handlar om att man ska våga minnas också. Det är ju smärtsamt många gånger.

I boken är pappans alkoholism ett viktigt tema, men någon eländesskildring ville hon aldrig skriva. Berättelsen skulle vara stram, med några episoder om Leifs missbruk. Som när farfadern slog honom på käften för att han hade druckit för mycket, om spyorna i slasken och om när Leif ville dansa med henne och hon inte ville.

- Jag hade kunnat stapla eländesscenerna på varandra, men jag ville inte skildra honom som en flaska. Han hade många andra egenskaper också. Många läser boken som ett kärleksporträtt och tycker om min pappa, det är jag glad för.

När hon skrev boken var det självklart att hon skulle berätta om pappans missbruk, men efteråt kom skuldkänslorna. Ibland kan hon undra om hon gjort rätt.

- I tvivlande stunder tröstar jag mig med att det inte skulle finnas något självbiografiskt material om man tog alltför mycket hänsyn. Och pappa är ju död och han lider inte av den här boken.

Att få uppmärksamhet för något så utlämnande väcker dubbla känslor.
- Drömmen för en författare är ju att få uppmärksamhet, man vill ju att hela världen ska läsa ens bok. Men det är också jobbigt att ge intervjuer om något som handlar om en själv och om människor man älskar. Det hade varit skillnad om jag hade skrivit Harry Potter, då hade jag kunnat prata om Voldemort. Nu pratar jag ju om min mamma och pappa. Det är slitsamt.

Några månader innan Åsa Linderborg skulle fylla fyra skildes föräldrarna. Hennes mamma flyttade ihop med en ny man och hon stannade kvar hos pappa Leif, något hon är tacksam för idag.

- Jag tyckte väldigt mycket om min pappa och jag är glad att jag fick de där åren med honom även om de var knöliga. Jag hade aldrig lärt känna honom annars. Jag fick så mycket kärlek och uppmärksamhet av honom och hade väldigt fina dagar med honom. Det hade kanske varit skillnad om jag inte hade haft mina släktingar, men jag hade ju ett enormt starkt nätverk av framför allt kvinnor.

I boken är mamman en person i periferin.
- Jag skulle ha kunnat berätta jättemycket om henne, men dels lever hon, dels var det här en berättelse om Leif. För en gångs skull skulle han få stå i centrum. Många som läser boken tror ju att hon inte fanns överhuvudtaget, att hon gick och sen träffades vi igen efter 10 år. Men så var det ju inte, hon fanns där varannan helg, på somrarna, på jularna. Och från det att jag var 14 så var det bara hon. Men vad hon och jag gjorde är inte det intressanta. Det är vad jag och Leif gjorde.

Åsa Linderborgs mamma vill inte prata med henne om boken.
- Hon har pendlat mellan att vara väldigt stolt och ledsen, stolt över mina framgångar, men hon tycker boken är jobbig eftersom hon är med i den.

När boken kom ut sade Leifs syskon upp kontakten med Åsa Linderborg. När hennes fasters man dog för en tid sen var hon inte välkommen på begravningen.

- De tycker att det är förskräckligt att jag går ut och berättar att pappa var alkoholist. Det gör man bara inte, man måste ju hålla skenet uppe.

Blicken söker sig ut genom fönstret när hon pratar om släktingarna. Hon tycker att hon tog stor hänsyn till dem i boken, hon hade kunnat berätta mycket mer om dem. Men hon känner ett lugn trots att de inte vill veta av henne. Kanske betyder de inte så mycket för henne i det vuxna livet. Hon känner inte heller någon vrede mot sin pappa.

- Egentligen är jag nog jättearg på honom, men de känslorna har jag inte lyckats ta fram ännu. Jag skildrar honom i det skede i livet jag är nu, men jag hoppas att jag får utvecklas som människa och att jag får nya insikter och kan se annorlunda på honom, på mamma och på mig själv. Det är möjligt att jag kommer att bli fruktansvärt arg på honom en dag.

Leifs drickande blev värre när mellanölet förbjöds. Han började gå till Systembolaget på vardagarna, köpte vin, en kvarting, en sjuttiofemma. Det gick fort utför. När Åsa Linderborg var fjorton flyttade hon hem till mamma. I boken beskriver hon hur hon som tonåring önskar livet ur sin pappa. Ofta får hon frågan om hon inte skäms för detta.

- Som om jag inte hade rätt till mina känslor! Då måste jag påminna om att han faktisk var för djävlig med sin sprit och att det är tungt att leva med en alkoholist. Många läsare tycker så mycket om min pappa så att de blir förlåtande och överseende. De tycker att han är rolig och de tycker synd om honom.
- Men han svek ju mig och mamma eftersom han valde spriten. Men i boken ville jag inte använda begrepp som svek, jag ville att läsaren skulle bilda sin egen uppfattning.

”Mig äger ingen” är tillägnad hennes barn. Hon pratar mycket med sina barn. Om allting. Det har hon från pappa Leif. Och när hon skrev drabbades hon av ett plötsligt behov att verkligen lära känna barnen.

- Det är inte säkert att man gör det som förälder, man umgås med dem, men det är inte säker att man känner dem. Men jag ville att de skulle lära känna mig och då måste de också förstå min bakgrund. Om man växer upp med en alkoholist så präglar det en väldigt mycket.
Jag har kämpat för att lära känna mina föräldrar men tror inte att jag lyckats ända fram. Jag har fragment från deras uppväxt, men jag vill ge mina barn en sammanhängande berättelse.

Hennes dotter Amanda träffade sin morfar och har sina egna minnen av honom. Hon vet att han var alkoholist.
- Hon tyckte väldigt mycket om honom. Men hon tycker också om boken och det är jag glad för. Jag vill inte att min bild ska konkurrera med hennes erfarenheter. Men jag tror att hon kan hålla isär det.

Sonen Maxim är för liten för att minnas sin morfar.
- Vad jag gör med den här boken är att jag går in och bestämmer åt mina barn vem deras morfar var. Det Maxim kommer att veta om sin morfar, det är ju det jag berättar i den här boken, och det är lite obehagligt.

Hon har aldrig varit orolig för att själv hamna i ett alkoholberoende.
- Jag har varit väldigt noga med att välja män som inte har dragning åt alkohol utan män som är som min styvfar – måttfulla, trygga, pålitliga och stabila.

Hon tror att hennes bakgrund gör att hon kan se tecken hos andra att de ligger nära ett missbruk.
- Men vad gör jag för att hjälpa dem? Där är jag värdelös. En av mina vänner dricker för mycket och vi pratar ju om det och jag är ett stöd. Men annars känner jag som nog många kände för min pappa – att jag inte vill lägga mig i, besvära eller genera.

Hon tror inte att hon kommer att skriva om Leif mer, det finns andra viktiga böcker som behöver skrivas. Mer skönlitterärt och självbiografisk blir det, men det dröjer.
- Det är roligt med en sådan här succé, men också hämmande. Jag får vänta flera år innan jag skriver igen, så att alla hinner glömma bort att jag finns, säger hon och skrattar.

I vår ska hon ut på skolor och prata med högstadie- och gymnasieelever om hur det är att växa upp med en missbrukande förälder.
- Det finns så många barn med missbrukande föräldrar som inte vågar berätta för någon. Jag hoppas jag kan hjälpa dem att inte skämmas, vare sig för sina föräldrar eller för sig själva.

Av Drugnews/Pernilla Rönnlid

Publicerad: 2008-02-20 14:39
Uppdaterad: 2008-02-20 18:39