“Cannabis – allt annat än “lätt””

Antonio Maria Costa, leder UNODC

Det är dags att spränga myten om cannabis som en ”lätt” narkotika. Det skriver FN:s narkotikakontrollchef Antonio Maria Costa i en krönika där han samtidigt ger heder åt brittiska tidningen The Independent on Sunday som haft modet att ta avstånd från den legaliseringkampanj tidningen startade för tio år sedan.

Sällan intar en ledande tidning en position med hög profil till förmån för narkotikaliberalisering. Det är än mindre vanligt att en sådan kampanj offentligen återkallas. Independent on Sunday förtjänar stort beröm för att ha haft modet att ändra sin uppfattning i fråga om cannabis på basen av ökande bevisning om hur verkligt farlig världens mest populära narkotika har blivit.

Det kan inte ha varit ett lätt beslut. Många läsare ansluter sig otvivelaktigt till den vaga, låtgåsinnade tolerans gentemot cannabis som får allt större utbredning bland högutbildade människor i västliga länder. Detta ökande samförstånd måste ifrågasättas.

Legaliseringens främjare skulle vilja få oss att tro att cannabis är ett milt, oskadligt ämne som ger brukarna föga mer än en känsla av fyllig eufori och inte skadar någon annan. Den bilden är inte oattraktiv. Försäljare av ”skunk” vet bättre.

Sök igenom webbsajter som erbjuder cannabisfrön till försäljning och ni kommer att finna varunamn som Armageddon, AK-47 and White Widow. "Den här kommer att slå dig i bitar, sedan reducera dig till rasmassor – kanske kvicksand om du går för långt”, skryter en försäljare i Glasgow. Detta ligger mycket närmare sanningen.

Den cannabis som nu finns i omlopp är många gånger mer kraftfull än det ogräs som den åldrande baby-boomgenerationen rökte i college. Under flower-powerperioden var koncentrationen av THC, som det huvudsakliga psykoaktiva ämnet i cannabis kallas, typiskt sett 2 eller 3 procent. Dagens cannabis kan innehålla tio gånger så mycket.

Dagens skunk är en produkt av flera utvecklingsskeden i odlandet av cannabis: ”sinsemilla”-tekniken (där man odlar endast obefruktade honplantor), användandet av tekniker för inomhusodling, samt användandet av växtsorter som framodlats för högre avkastning och koncentration.

Bevisningen om skador på psykisk hälsa grund av cannabisbruk – från förlust av koncentrationsförmåga till paranoia, aggressivitet och uttalad psykos – har ökat och kan inte nonchaleras. Akutpsykiatriska intagningar som berör cannabis är tilltagande, liksom efterfrågan på rehabiliterande behandling.

Mitt i allt frihetligt tal om individens rätt att inlåta sig på farliga aktiviteter förutsatt att ingen annan skadas blir vissa nyckelfakta bortglömda. Först att cannabis är en farlig drog – inte bara för de individer som brukar den.

Människor som kör motorfordon under cannabispåverkan utsätter andra människor för risk. Skulle ens den mest nitiska förespråkare för legalisering vilja flyga i ett plan, vars pilot använt cannabis?

För det andra så fungerar narkotikakontroll. Mer än ett århundrade av allmänt accepterade restriktioner för heroin och kokain har förhindrat en pandemi. Globala nivåer av narkomani – tänk på opiumhålorna på 1800-talet – har sjunkit dramatiskt under de senaste 100 åren. Under det senaste tiotalet år har de förblivit anmärkningsvärt stabila. Narkotikaproblemet håller på att tyglas och våra samhällen är säkrare och mer hälsosamma som ett resultat härav.

Undantaget är cannabis, den svagaste länken i kedjan. Det är ett ogräs som växer under de mest skiftande förhållanden i många länder, vilket försvårar utbudskrontrollen. Men vi kan angripa efterfrågan, särskilt bland de unga. Det behöver inte betyda att de skickas i fängelse. Unga människor som ertappas med innehav av cannabis kan behandlas i stor utsträckning på samma sätt som de som grips för rattfylleri – ådömas böter, åläggas att delta i lektioner om farorna med narkotikabruk och hotas med förlust av körkortet vid upprepade brott.

Jag blir allt mer övertygad om att länder får de narkotikaproblem som de förtjänar. De som investerar politisk kapital – med stöd av tillräckliga resurser – i förebyggande arbete, behandling och rehabilitering belönas med signifikant lägre förekomst av narkotikamissbruk.

Sverige är ett utmärkt exempel. Narkotikabruket är endast en tredjedel av genomsnittet i Europa, samtidigt som utgifterna för narkotikakontroll är tre gånger genomsnittet i EU. I tre årtionden har Sverige haft en motsägelsefri och sammanhängande narkotikapolitik, oavsett vilket parti som varit vid makten. Det finns en stark betoning på prevention, narkotikalagarna har steg för steg skärpts, och omfattande behandlings- och rehabiliteringsmöjligheter finns tillgängliga för brukare. Polisen tar narkotikabrott på allvar.

Regeringar och samhällen måste hålla huvudet kallt och undvika att påverkas av vilseförda uppfattningar om tolerans. De får inte förlora omständigheten att narkotika är farliga ur sikte – det är därför världen har kommit överens om att begränsa dem.

Den globala cannabismarknaden håller på att förändras. Traditionella leverantörer till Storbritannien, som Marocko – världen största producent för cannabisharts – håller på med att beskära produktionen. Det kompenseras mer än väl av en ökning av hemodlad cannabis, vilken nu är den huvudsakliga källan för utbudet på de flesta stora marknader. I Storbritannien kommer efterfrågan i ökande grad att tillfredsställas av en välorganiserad inomhusproduktion med kontakter till kriminella nätverk. Detta utgör en växande utmaning för polisen.

Narkotikapreventionen och behandlingen kommer att behöva ändras för att motsvara de mer kraftfulla cannabissorternas verkningar på tankeförmåga, minne och känslomässig utveckling, liksom schizofreni bland sårbara personer som utsätts för drogen.

Allmänhetens attityder måste också förändras. Independent on Sunday har på ett värdefullt sätt visat vägen. Det är dags att spränga myten om cannabis som en ”lätt” narkotika.

• Fotnot: Artikeln publicerades i 25 mars i The Independent on Sunday. Översättning av Jonas Hartelius. Tidningens helomsvängning i cannabisfrågan veckan före orsakade sådana reaktioner från läsarna och andra media i en fråga som bara kan jämföras med Irakkriget.

Av Antonio Maria Costa

Författaren är chef för Förenta Nationernas kontor för narkotika och brott, UNODC, i Wien.

Publicerad: 2007-03-27 12:25