Nu kommer danske förre stjärncyklisten Michael Rasmussens bok om doping. Är cykelsporten dömd att för evigt vara förknippad med doping? Det finns tecken på att sporten håller på att bli ren – på riktigt, skriver Per Johansson, själv cykelentusiast.
Om man som jag tycker om cykelsport kan det vara lite tufft ibland med alla spydiga kommentarer om hur dopad sporten är. Tyvärr har de som säger sådär alltför rätt i sina kommentarer. Eller i all fall hade de rätt, för några år sedan.
Landsvägstävling på cykel är en uthållighetssport i de övre dimensionerna, i jämnhöjd med skidåkning och löpning. Ett cykellopp pågår ofta fem, sex timmar och vid de stora etapploppen tävlar man dessutom tre veckor i sträck med bara ett par vilodagar. Inte så konstigt att folk försöker hitta sätt att orka mer. Dessutom har det alltid funnits pengar i cykelsporten.
I dagarna kommer den tidigare danske stjärncyklisten Michael Rasmussen ut med boken ”Gul feber” (medförfattare Klaus Wivel, förlag People´s Press)
, där han avslöjar hur han själv dopade sig. Och han pekar ut andra cyklister och även sin forne chef Bjarne Riis, själv före detta cyklist, numera chef över teamet Saxobank som periodvis varit mycket framgångsrikt. I boken påstår Rasmussen att Riis kände till att hans cyklister dopade sig, uppgifter som inte förvånar någon. Riis har tidigare sagt att han dopade sig under sin karriär och den amerikanske cyklisten Taylor Hamilton har tidigare anklagat Riis för samma sak som Rasmussen. Hamiltons anklagelser var en del av avslöjandet om Lance Armstrongs historia av doping.
Måste det vara såhär? Är cykelsporten dömd att för evigt vara förknippad med doping? Som cykelentusiast hoppas jag givetvis att det inte ska vara så. Och jag menar att det finns tydliga tecken på att sporten håller på att bli ren – på riktigt. För att det handlar om pengar. Mycket pengar.
Länge försökte viktiga aktörer släta över problemen genom att mörka och skydda viktiga cyklister när de åkte fast. Men gradvis kom det till en omsvängning i synen på doping. Min personliga teori är att det till stor del har med Marco Pantanis död att göra.
Marco Pantani var den stora stjärnan inom italiensk cykel på 90-talet. 1998 vann han både Giro d’Italia och Tour de France. Året därpå blev han avstängd från Touren på grund av doping och även om han fortsatte tävla några år in på 2000-talet kom han aldrig riktigt igen. I februari 2004 hittades han död på ett hotellrum i Rimini i Italien. Dödsorsaken angavs senare till akut kokainförgiftning.
Historien med amerikanen Lance Armstrongs alla segrar i Tour de France och att han till slut åkte fast och blev av med alla sina titlar känner folk till, långt utanför cykelnördarnas stora men begränsade skara. Sensmoralen i den historien är att man kan inte ljuga hur länge som helst och att vare sig pengar eller ära är skyddade den dagen bubblan brister.
När Lance Armstrong till slut tvingades erkänna sitt långvariga dopingsmissbruk var han god för en förmögenhet på drygt 100 miljoner dollar. Med all sannolikhet kommer han att bli av med så gott som allt, framförallt genom att tidigare sponsorer kommer att kräva sina pengar tillbaka med hänvisning till klausuler i avtalen som föreskriver att Armstrong skulle hålla sig ren från doping. När Touren firade sitt hundrade lopp i somras bjöds alla nu levande cyklister som någonsin deltagit i Touren på en festbankett i Paris efter avslutad tävling. Alla utom Armstrong. Hyckleri naturligtvis eftersom många fler cyklister än Armstrong dopat sig genom åren och vunnit etapper, spurtpriser, bergspriser och hela Touren. Den här gången fick han bli syndabock för dem alla. Någonting har hänt i synen på doping.
Den holländska banken Rabobank har genom åren lagt in mycket pengar i cykelsporten, vilket torde vara populärt i cykeltokiga Holland. Inför 2013 års säsong drog man sig ur och vill inte ha sitt namn förknippat med idrotten längre, den manliga delen. Man sponsrar även i fortsättningen damlaget som bär bankens namn och där den stora stjärnan heter Marianne Vos. Damcyklingen har ingen historia av dopingsskandaler. Herrlaget med namnet Rabobank hotades av nerläggning men fick till slut en ny sponsor. Jag gissar att cyklisternas löner har tagit ett rejält kliv neråt i samband med detta.
När den italienske cyklisten Mauro Santambrogio blev avstängd för doping under Girot i våras (under 2013 års Tour de France hittade man inte ett enda positivt prov) ledde det till en personlig kris för honom med planer på självmord som kulmen. Detta i sin tur ledde till en debatt inom cykelvärlden hur hårt man egentligen ska fördöma de som dopar sig.
Den svenske toppcyklisten Fredrik Kessiakoff sa i en intervju med Eurosports Malena Johansson:
– Det som händer med cykelsporten just nu är att vi är väldigt tydliga med de regler som finns. Och följer man inte dem så blir man utsparkad ur cykelsporten. Det är så det så det ska vara och det tycker jag är helt rätt. Det är så att han har blivit bortpetad från sporten. Det är faktiskt en positiv signal också, han lider ju av att han blir straffad så hårt antar jag, av folk runtomkring honom och sådär. Men samtidigt, det är det som krävs.
– Sedan är det hans familj eller hans närmaste och käraste som får stötta honom, och samhället i stort. Cykelsporten har satt upp väldigt tydliga regler just nu om vad som gäller. Och i den här eran av finansiell kris inom cykelsporten så tycker jag att de regler som är uppsatta måste följas till punkt och pricka och gör du inte det ska du bara ut. Sedan vad som händer med den personen, det får han ta hand om. Den personen, det är inte cykelsportens ansvar, det tycker jag faktiskt inte att det är.
Hur hårt ska man gå fram mot enskilda individers beteende för det allmänt goda? Detta är det eviga dilemmat inom alla former av politik, inte minst narkotikapolitiken.
Att tolerera doping gör att idrottsutövarna utsätter sig själva för stora hälsorisker och att sporten på sikt gräver sin egen grav. Samtidigt är det vår medmänskliga skyldighet att hjälpa varandra i svårigheter, vad de än beror på.
Marco Pantani isolerade sig helt från omvärlden och dog i sin ensamhet på hotellrummet. Mauro Santambrogio skickade ut ett nödrop på Twitter som ledde till att han fick hjälp från vänner och kollegor. Ett lyckligt slut i en svår situation.
Att cykelsporten nu ser ut att äntligen göra upp med dopingen är resultatet av många års hårt arbete, ofta i motvind, uppförsbacke, spöregn och ständiga punkteringar. Priset för vissa enskilda personer har varit högt och vi har inte sett slutet på allt detta ännu, även om jag tror vi kan skönja det. Den här historien visar att det går att ändra på något som många har sagt är omöjligt att göra något åt. Alla riktigt viktiga mänskliga förändringar är svåra att genomföra och kräver stora portioner tålamod och målmedvetenhet.
Dopingsproblemet inom cykelsporten är litet i förhållande till narkotikaproblemet i världen. Men i grunden är det samma typ av utmaning. Många säger att det är omöjligt att göra upp med narkotikan.
Jag säger att ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid.