Barns rätt skyddas från narkotika glöms

Röster för att legalisera/avkriminalisera droger hörs alltmer i världen, ofta med hänvisning till mänskliga rättigheter. Men att knarka är ingen mänsklig rättighet och moraliska och juridiska skyldigheten att skydda barn från narkotika har hamnat i skuggan. Det skriver Robert L. DuPont, amerikansk läkare, tidigare “drogtsar“ och generaldirektör för Nida, tillsammans med överläkare Kerstin Käll och Per Johansson, WFAD.

Vi befinner oss i en avgörande period i världen därför att så många har förvirrats av den debatt som pågår där “war on drugs“ ställs mot “harm reduction“. Det drygt 100 år gamla internationella samarbetet kring narkotikakontroll ifrågasätts, märkligt nog allt oftare med mänskliga rättigheter som slagträ och argument för en annan politik.

Ett av de senaste exemplen på detta är rapporten Global Commission on HIV and the Law – Risks, Right and Health, utgiven av United Nations Development Programme (UNDP). Rekommendation nr 3.1.4 i rapporten lyder: “Avkriminalisera innehav av narkotika för personligt bruk, eftersom nettoeffekten av sådana sanktioner ofta är skadliga för samhället.“

Intressant är att Sida är en av finansiärerna till rapporten. Om Sverige följer rekommendation 3.1.4 skulle det innebära ett tydligt skifte i narkotikapolitiken, som dessutom skulle bryta mot FNs narkotikakonventioner.

World Federation Against Drugs (WFAD) – ett internationellt nätverk av ideella organisationer med bas i Sverige – publicerar nu rapporten The Protection of Children from Illicit Drugs – A Minimum Human Rights Standard (pdf-fil, 134 sidor), skriven av Roxana Stere, doktorand vid SNSPA University i Bukarest, och juristen Stephan Dahlgren, tidigare Head of Child Protection för UNICEF i Zambia.

Författarna har gått igenom den internationella lagstiftning som reglerar narkotikapolitik och mänskliga rättigheter. De har dessutom granskat uttalanden från 20 internationella organisationer och fem FN-myndigheter, som är aktiva inom detta fält. Huvudfyndet i rapporten är att artikel 33 i FN:s konvention om barnets rättigheter (oftast benämnd Barnkonventionen) är det enda ställe i de nio konventioner som reglerar mänskliga rättigheter där ordet narkotika förekommer.

Det går inte att missförstå var Barnkonventionens artikel 33 syftar till:
“Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, innefattande lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder i upplysningssyfte, för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag och för att förhindra att barn utnyttjas i den olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen.“

Det är således en skyldighet för världens alla länder att skydda och upprätthålla barns mänskliga rättighet att garanteras en narkotikafri barndom. (Barn definieras som personer under 18 år.) Barnkonventionen är den mest ratificerade av alla konventioner som rör mänskliga rättigheter. Endast USA och Somalia har avstått från att ratificera. Barnkonventionens artikel 33 måste i alla lägen vara utgångspunkten för alla diskussioner om narkotikapolitik och mänskliga rättigheter, internationellt såväl som nationellt.

Hur resonerar då de organisationer som säger att de vill försvaga narkotikakontrollen med hänvisning till att det handlar om mänskliga rättigheter? Under de senaste fem till tio åren har flera av dessa organisationer breddat sitt sätt att beskriva problemet. Tidigare talade man om “människor som inte klarar av att sluta med narkotika“, till att numera också tala om “människor som inte vill sluta med narkotika“. Man vill definiera icke-medicinskt bruk av narkotika som ett legitimt val av livsstil, vilket det inte finns något som helst stöd för i några internationella konventioner.

Det finns helt enkelt ingen mänsklig rättighet att hålla på med narkotika och att beskriva all narkotikakontroll som brott mot mänskliga rättigheter är grundlöst. Att det förekommer övergrepp i samband med narkotikakontroll i vissa länder används ibland som argument för att avkriminalisera narkotika. Övergrepp mot mänskliga rättigheter är allvarligt och ska alltid motarbetas, men utgör inget skäl att avskaffa narkotikaförbudet.

“Kriget mot narkotika har misslyckats“ är det vanligaste argumentet internationellt från de grupper som vill försvaga eller avskaffa FN:s narkotikakonventioner. Detta “krig“ är inte påkallat någonstans i konventionerna och termen används bara av de som på olika vis vill luckra upp lagstiftningen. Samtidigt finns det inget i konventionerna om mänskliga rättigheter som förbjuder världens länder att föra “krig“ mot narkotika eller för den delen fattigdom, cancer, rasism eller andra sociala och hälsomässiga problem. Ingen av de organisationer som författarna av rapporten har undersökt kan ge en definition på vad de specifikt menar med det “krig mot narkotika“ som de arbetar för att stoppa. Det går inte att juridiskt beskriva begreppet med hänvisning till mänskliga rättigheter och därför är “kriget mot narkotika har misslyckats“ ett icke-argument.

Tyvärr har idén om att avkriminalisera/legalisera narkotika stark medvind i världen just nu, ofta med hänvisning just till mänskliga rättigheter. Den internationella narkotikadebatten har fokuserat på vuxna som etablerat ett narkotikaberoende och därför har den moraliska och juridiska skyldigheten att skydda barn från narkotika hamnat i skuggan.

Genom att sätta fokus på den allra svagaste gruppen – barn – kommer frågan i en helt annan dager, av enkla biologiska skäl. Missbruk av narkotika inleds nästan alltid i tonåren, då hjärnan är som mest sårbar för drogpåverkan. Barndomen är den tid då drogvanor etableras, eller motsatsen – en drogfri livsstil. Därför är det så avgörande hur ett samhälle lyckas i sina ambitioner att förebygga missbruk av droger bland barn. Barns rätt till en narkotikafri uppväxt är en skyldighet för alla länder att arbeta för och en angelägenhet för alla vuxna i världen att sluta upp bakom.

Sverige har ett särskilt ansvar i denna fråga med unika erfarenheter inom narkotikapolitiken och som tung finansiär av UNICEF. Barn- och äldreminister Maria Larsson höll ett uppmärksammat tal den 21 mars 2011 i Wien, på FN-mötet om narkotika, där hon pekade just på staternas skyldighet att leva upp till sina åtaganden i Barnkonventionens artikel 33. Detta var ett av få tillfällen då denna artikel uppmärksammats internationellt på så hög nivå. Men även ett mycket bra tal – och det var verkligen ett bra tal – räcker inte. Nu behövs politisk handling!

Den svenska regeringen bör uppmana UNICEF – och ställa medel till förfogande – att göra en ordentlig genomlysning av artikel 33 och vilka de praktiska implikationerna är av denna så bortglömda artikel i Barnkonventionen. UNICEF bör också få i uppdrag att peka på metoder som länderna kan använda sig av för att utvärdera hur de lyckas med att skydda barn från narkotika.

• Fotnot: Debattartikeln publiceras även på SvD Brännpunkt.

ROBERT L. DUPONT, M.D., ordförande för Institute for Behavior and Health i Rockville, Maryland, USA. Var förste generaldirektören för the U.S. National Institute on Drug Abuse (NIDA) och “drogtsar“ under presidenterna Nixon och Ford.

KERSTIN KÄLL, M.D., Ph.D., överläkare Beroendekliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping.

PER JOHANSSON, sekreterare i styrelsen för World Federation Against Drugs som representant för Europa. Och generalsekreterare för Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.

Etiketter:

Annonser