Den senaste tidens domar i Högsta domstolen innebär ett grundskott mot hela den svenska narkotikalagstiftningen och visar på en bristande kunskap om att missbruk inte startar genom kontakter med professionella langare, skriver socialläkaren Anders Annell och journalisten Rolf Bromme.
Kunskapen om hur initieringen går till vid begynnelsen av ett narkotikamissbruk är grundläggande för den svenska narkotika-lagstiftningen. I 99 procent av initieringsfallen är det en nyligen etablerad missbrukare som svarar för initieringen vid narkotikadebuten, nästan alltid en nära vän, som står i en kompisrelation till debutanten – en vän som debutanten har tillit till. Den professionella langningen kommer in på ett mycket senare stadium, när beroendet redan har etablerats och den ”nyfrälste” missbrukaren måste förlita sig på ett professionellt nätverk som alltid kan leverera det missbrukaren mest av allt önskar sig, det vill säga en jämn tillgång till narkotika.
Det är under initieringsprocessen som beroendet grundläggs och det är därför den svenska narkotikalagstiftningen fokuserar på det helt ansvarslösa beteendet att initiera en vän och kamrat till ett beteende som snabbt blir ett beroende, vilket senare blir mycket svårt att behandla eller häva.
Dessa människor dömer sina nära vänner till ett långvarigt missbruk under socialt omänskliga förhållanden. Det är den oacceptabla handlingen svensk narkotikalagstiftning vill förhindra och bestraffa.
Sverige har världens bästa narkotikalagstiftning. Det beror på att vi fick narkotikaproblem tidigt – problem som under tvåårsperioden 1965-67 ökade mycket snabbt under ett anmärkningsvärt experiment som godkänts av dåvarande medicinalstyrelsen. Narkotika, främst centralstimulerande medel och opiater, var då legalt att skrivas ut av läkare. Både forskare och allmänhet förstod vad som hade gått snett. Trycket på regering och riksdag var starkt och lagarna ändrades flera gånger i restriktiv riktning i syfte att stoppa spridningen av denna epidemiska form av narkomani.
Men för drygt ett år sedan startade justitierådet Martin Borgeke sitt arbete med att få till stånd en radikal omläggning av domstolspraxis i Sverige vad avser olaglig hantering av narkotika utan att veta någonting om initieringsprocessen. Denna omläggning innebär inte bara ett grundskott mot den svenska narkotikalagstiftningen som sådan utan också på den av FN-organ prisade svenska narkotikapolitiken.
Omläggningen av domstolspraxis börjar nu synas i form av kraftigt sänkta påföljder för narkotikabrott. Och detta har dessutom skett i strid med vad den lagstiftande församlingen har avsett nämligen att stoppa nyrekryteringen till missbruket.
Man kan fråga sig om Sverige därmed har fått HD – utan något riksdagsbeslut – som en ny författningsdomstol med uppgift att bestämma vilken politik Sverige ska ha.
Det är inte narkotikahandelns profitörer som avgör vilka som ska bli narkomaner. De kommer in på ett senare stadium. I stället är det den ”nyfrälste” narkotikamissbrukaren som svarar för initieringen av sina nära vänner och kompisar och därmed väljer ut vilka som ska bli narkotikamissbrukare och narkomaner.
Narkotikaprofitörerna ska inte gå straffria för att de underhåller ett redan etablerat narkotikaberoende. Men det är ett misstag att tro att det är de professionella langarna som väljer ut vilka som ska bli narkotikamissbrukare och narkomaner. Den processen har de ”nyfrälsta” narkotikamissbrukarna redan klarat av, när den organiserade langningen kommer in i bilden.
Den som tror att det går att vårda bort narkotikaproblemen genom medicinsk eller social behandling av narkotikamissbrukare har inte förstått att en narkotikaberoende människa inte uppsöker någon form av vård i tidigt skede. Flera undersökningar pekar på ett det sällan sker förrän tre till fem år efter initieringen och att den ”nyfrälste” missbrukaren initierar nya missbrukare i sin bekantskapskrets till missbruk och beroende huvudsakligen under det första året efter sin egen initiering.
Med andra ord har hela spridningen av missbruket till nya individer skett långt innan en missbrukare söker upp någon form av vård. Det betyder inte att man ska upphöra med vård och behandling. Den behövs och är viktig för den enskilde missbrukaren. Men spridningsutvecklingen har sprungit förbi vården, innan den hinner börja sitt arbete.
Ser vi till hela denna utveckling måste vi konstatera att Högsta Domstolen och justitierådet Martin Borgekes märkliga omläggning av domstolspraxis i narkotikadomar inte har något att lära ut till den lagstiftande församlingen i Sverige. Vad Borgeke och HD i stället har skapat är ett jätteintressant läge för den organiserade legaliseringsrörelsen ute i världen.
Sverige har som enda land lyckats motstå legaliseringsrörelsens attacker. Martin Borgeke och HD har nu öppnat dörren för dessa välorganiserade rörelser. Det är mycket oroande.
• Fotnot: Artikeln publiceras även i tidningen Dagen.