Under senare tid har den svenska narkotikapolitiken debatterats på ett sätt som man får gå tillbaks många år för att känna igen. Liberala ungdomsförbundet vill legalisera cannabis, olika debattörer vill skrota målsättningen ett narkotikafritt samhälle, andra vill göra en motsättning mellan rättsliga och vårdande insatser.

Därför är det intressant att reflektera över hur man ser på svensk narkotikapolitik utifrån. President Obamas drogtsar, R. Gil Kerlikowske, betonade nyligen vikten av ett gott samarbete med Sverige kring narkotikapolitiken:

“Vi är stolta över vårt nära samarbete med Sverige där vi tillsammans verkar för en balanserad narkotikastrategi, baserad på vetenskap och forskning, i opposition mot legalisering av narkotika, både inom Europa och resten av världen.“
(pressmeddelande 21 mars 2011)

Under senare år har vi sett hur USA och Sverige inlett ett nära samarbete kring det narkotikapolitiska ledarskapet i världen. Den amerikanska administrationen är inspirerad av den svenska balanserade och restriktiva modellen som under lång tid haft brett stöd över hela det politiska spektrat, som lett till att det är “osvenskt“ att använda narkotika.

När den moderna narkotikaepidemin av framförallt intravenöst amfetaminmissbruk tog närmast explosiv fart i Sverige i mitten av 1960-talet var den omedelbara reaktionen att möta detta med medicinska medel. Man ville uppnå de två målen att separera missbrukarna från langarna och samtidigt under säkra former få narkomanerna att trappa ner sina doser. Denna medicinska approach var i linje med svensk tradition och bottnade i empati och engagemang för missbrukarna.

Sverige blev därmed det land som först av alla genomförde en omfattande skademinskningspolitik – så kallad harm reduction – innan det uttrycket ens förekom. Dock blev det mycket snart tydigt att den här politiken inte reducerade narkotikamissbruket.

Lyckligtvis arbetade den orädde och begåvade psykiatern Nils Bejerot för Stockholmspolisen vid den här tiden. Nils Bejerot studerade nogsamt effekterna av den medicinskt baserade politiken. Hans resultat var alarmerande: Narkomanerna minskade inte sitt missbruk när de fick drogerna på recept av läkare. Istället sålde de eller skänkte narkotikan vidare och spred på så vis narkotikamissbruket vidare i ökad takt.

Av detta drog Nils Bejerot slutsatsen att det bästa för missbrukarna, och för samhället, var att bestämt kräva att de slutar missbruka narkotika. Han hävdade polisens avgörande roll i detta arbete.

Trots god dokumentation och en otrolig uthållighet tog det lång tid innan Nils Bejerot fick gehör för sina slutsatser. I början av 1980-talet blev emellertid hans analys grund för den svenska narkotikapolitiken. Den främsta orsaken till denna rätt unika omsvängning i politiken var det stöd Bejerot-linjen fick från nykterhetsrörelsen och andra folkrörelser engagerade i drogfrågan. Den svenska nykterhetsrörelsens effekt på svensk alkoholpolitik under 1900-talet kan inte överskattas. Vid mitten av seklet låg konsumtionsnivåerna på mindre än en tredjedel av var den legat 50 år tidigare och skadorna var därmed på en ur folkhälsosynpunkt hanterbar nivå. När Nils Bejerot 1969 grundade Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS, tog han inspiration och praktisk hjälp från nykterhetsrörelsen.

I USA har narkotikamissbruk, inklusive injektionsmissbruk av heroin, varit utbrett sedan det sista årtiondet av 1800-talet. I början av 1900-talet fick landet en narkotikastrafflag som efter en tid kraftigt reducerade missbruket av heroin och andra olagliga droger. Denna politik var framgångsrik fram till 1960-talet då en explosiv ökning av narkotikamissbruk ägde rum, inledningsvis med LSD och kort därefter med marijuana, kokain och heroin. Den äldre politiken vilade tungt på kriminallagstiftningen och var inte tillräckligt effektiv. Därför införde USA 1971 en ny politik som omfattade såväl insatser från rättssystemet – riktade mot utbudet – som en helt ny och massiv satsning på prevention och behandling – riktade mot efterfrågan.

I och med att den moderna narkotikaepidemin har spritt sig över världen under de senaste fyra decennierna har debatten om narkotikapolitik blivit global. Motsatsen till den balanserade och restriktiva politik som USA och Sverige representerar kallas för “harm reduction“ – skademinskning. Ett tilltalande namn, kan tyckas, men det är en politik som leder fel. Den accepterar ett utbrett missbruk av marijuana, heroin och andra olagliga droger som oundvikligt och har som syfte att minska skadorna utan att minska bruket i sig.

Exempel på harm reduction-insatser är sprutbyte, att förse missbrukarna med drogen (heroin) gratis och tillhandahålla bemannade lokaler för injektion (sprutrum), samt att ge ut medicin för att häva överdoser till heroinister. Harm reduction-förespråkana hävdar att narkotikamissbruket enbart är en medicinsk och social fråga och inte har i rättsväsendet att göra.

Kärnan i den svenska och amerikanska politiken är att inte acceptera olaglig, icke-medicinsk användning av narkotika. Kärnan i harm reduction-politiken är att tolerera icke-medicinsk användning av narkotika som ett legitimt val av livsstil.

Det är inte uttryck vare sig för medkännande eller empati att acceptera att människor – de unga och de svaga i första hand – etablerar och sedermera fastnar i kemiskt slaveri.

Idag har Sverige bland de lägsta siffrorna för narkotikamissbruk bland unga människor i hela den utvecklade världen. Sverige använder rättsapparaten brett i narkotikapolitiken utan att döma till de mycket långa straff som delvis kan säga karaktärisera den amerikanska politiken.

Sverige är motgiftet mot harm reduction som på sikt riskerar att leda till en legalisering av användandet av marijuana, kokain och heroin, och en hel räcka andra droger. Sverige kan och bör kliva fram och inta en ledande roll i världen inom narkotikapolitiken. Den svenska politiken bygger på tuffa erfarenheter, misstag såväl som framgångar. Sverige har en unik politik som lett till stora framgångar.

Vår värld står inför ett växande hot av narkotikamissbruk och den därav följande produktionen, smugglingen och langningen. De politiska ledarna söker efter de mest kostnadseffektiva sätten att minska på narkotikamissbruket och de hälsoproblem och säkerhetsproblem som hänger ihop med detta. Den svenska modellen som är balanserad och restriktiv, med starkt stöd i allmänna opinionen i landet, är det bästa hopp som erbjuds världen idag. Det var därför som USA:s drogtsar hyllade svensk narkotikapolitik och pekade på vikten av att samarbeta med Sverige.

Sveriges narkotikaminister, Maria Larsson, höll ett mycket uppmärksammat tal i Wien den 21 mars i år på det stora FN-mötet som hålls där varje år. Maria Larsson talade om barns rätt, enligt paragraf 33 i Barnkonventionen, att skyddas från olagligt bruk av narkotika, en aspekt på narkotikapolitiken som har varit närmast bortglömd.

Genom att agera i internationella sammanhang kan Sverige ta på sig en ledande roll inom narkotikapolitiken. Uppgivenhetsstämningen i världen kan brytas och länderna kan tillsammans pressa ner såväl konsumtion som produktion av illegal narkotika.