Björn Johnson vet uppenbarligen inte mycket om opinionsbildning och gör några riktigt simpla feltolkningar om vår kampanj i Almedalen, skriver Christer Karlsson och Lasse Liljegren, ordförande respektive förbundssekreterare i Kriminellas revansch i samhället, och Magnus Andersson, ordförande Unga KRIS, i en replik.
Björn Johnson skriver på Drugnews, på sin blogg, i webbtidningen Efter Arbetet och via twitter att KRIS och Unga KRIS opinionsbildning är ensidig, hårdvinklad och sparkar nedåt. Han lägger till att opinionsbildningen är aggressiv och en hårdvinklad propaganda som riktar sig mot en grupp – heroinister i underhållsbehandling.
Björn Johnson vet uppenbarligen inte mycket om opinionsbildning. Och lika uppenbart är att han inte heller är så skicklig på att tolka den. Man kan nästan få intrycket att Björn Johnson själv inte anser sig vara opinionsbildare trots att han år efter år befinner sig på politikerveckan i Almedalen, trots att han där i år arrangerade ett seminarium på ett bestämt tema tillsammans med läkemedelsindustrin och trots att han sedan länge propagerat för sina åsikter och tolkningar i narkotikapolitiken i media och via sociala medier.
Björn, det spelar ingen roll om man har en del akademiska meriter eller ej, opinionsbildare är man när man deltar i och försöker påverka politiska beslut. Välkommen till verkligheten!
Björn Johnson gör några riktigt simpla feltolkningar om KRIS och Unga KRIS kampanj i Almedalen.
För det första, alla utom Björn förstod att kampanjen vänder sig till politiskt aktiva. Den grupp medborgare som kommer vara involverade i beslut om Missbruksutredningens slutbetänkande. Om vi skulle vilja påverka heroinister skulle vi ha stannat hemma och inte åkt på en politikervecka där antalet heroinister är mycket begränsat.
För det andra, det Björn kallar ensidigt, hårdvinklat och aggressivt kallar övriga opinionsbildare för tydlig, konkret, påhittigt och offensivt. Ett förhållningssätt som är nödvändigt för att tränga igenom bruset när ett par tusen aktörer samtidigt försöker föra ut olika budskap.
För det tredje, det är knappast konstigt att vi kampanjar om en statlig utrednings förslag under remissbehandlingen. Det är så man gör. Och vi gör det öppet och ärligt.
Att däremot läkemedelsindustrin, som Björn Johnson samarbetar med, för något år sedan använde olaglig affischering för att få deltagare till sina seminarier under politikerveckan kanske skulle kunna kallas aggressivt och propagandistiskt.
En annan illvillig tolkning av Johnson är att KRIS och Unga KRIS opinionsbildning generellt är ensidig inriktad på att propagera mot underhållsbehandling. Så är inte fallet. För det mesta när vi medverkar i media och agerar utåtriktat handlar det om kriminalitet eller tidiga insatser för att förebygga att ungdomar får samma erfarenhet som vi har. Ett av våra utåtriktade koncept MAD – Music Against Drugs har inget med substitutionsbehandling att göra. Likaså berörde vårt senaste remissvar gårdsförsäljningen av alkohol – ett ämne långt från substitutionsbehandling.
Vår opinionsbildande repertoar är alltså betydligt bredare än Björn Johnsons. Han missar allt annat vi gör för att han själv så ensidigt ägnar sig, på narkotikaområdet, åt att försvara och sprida behovet av substitutionsbehandling.
I sina debattinlägg gör Johnson sig också till tolk för vad KRIS representerar, vilka medlemmar vi har och vilken typ av missbruk vår ledning lidit av. Det är modigt gjort av en akademiker. Akademikerbjörn hänvisar ju gärna till studier när det gäller hans andra åsikter. Då har man nästan inte rätt att yttra sig om man saknar vetenskaplig evidens för det man säger. Men om KRIS kan han tydligen ta sig friheten att fabulera vilt. Det finns nämligen inga studier på vilken sorts missbruk våra medlemmar eller ledning lidit av eller vilken sorts behandling de genomgått. Det finns inte heller någon studie som belägger det Björn hittar på nämligen att KRIS-medlemmar skulle bemöta deltagare i substitutionsprogram på något särskilt sätt.
Vår egen uppfattning är att vi när vi var missbrukare och kriminella var precis som alla andra i den världen. De av oss som missbrukat länge (innan vi slutade) har hunnit med många droger och många behandlingar av olika slag.
Verkligheten är den att KRIS stöttat deltagare som tröttnat på Subutex och metadon och som velat trappa ur. Sen finns det självklart patienter som försvarar sina program och som därmed hamnar i debatt med oss i vissa sammanhang. Det är dock inte konstigare än att socialdemokrater och moderater inte har samma åsikter om saker och ting.
Det är vidare intressant att Björn tycker att KRIS-deltagarnas närvaro på hans seminarium var så besvärande. Att han själv på politikerveckans första dag kom in bakvägen på KRIS seminarium och inte tvekade en sekund att kasta sig in under frågestunden och försökte uppta så mycket tid som möjligt på ett helt annat tema än det seminariet handlade om – utan respekt för arrangören, de medverkande och publiken har han kanske glömt. Ett uttryck som är passande i sammanhanget är: Som man bäddar får man ligga. Den tio gånger större publiken på vårt seminarium chockades och upprördes allvarligt över “forskaren“ som var så otrevlig, aggressiv, propagandistisk, respektlös och ensidig. Så om det gäller dialog är Björn ingen förebild.
Avslutningsvis ber vi er notera att Björn anklagar Westanders PR-byrå för att inte se vad han kallar “fulbudskap“, ett epitet som lika gärna skulle kunna användas på hans egen kampanj.
Likaså ber vi er notera att Björn anklagar oss för att överdriva när vi utifrån våra erfarenheter menar att Subutexprogrammen läcker som såll till missbruksmarknaden. Om det är någon som överdriver så är det Björn.
Han skriver i sitt påhopp på oss att “all modern forskning“ visar att det är bra med generös substitutionsbehandling.
Tydligen ingår inte den nya studien, med 126 forskningsreferenser, av Kathy Gyngell från England i “all modern forskning“. Den kommer nämligen fram till den motsatta slutsatsen – att substitutionsbehandling inte är effektivt varken för att minska missbruket, dödligheten eller vårdkostnaderna.