Utslagningen större i Sverige idag

Ungdomar utan fullständiga betyg får svårt att försörja sig. En aktiv missbrukare kostar samhället miljoner. Tidiga investeringar på unga i utsatta miljöer betalar sig snabbt. Ändå görs det inte. Få ser helheten. Samhällsnytta är ett utplånat begrepp, skriver Mikael Romero och Björn Fries som vill bygga broar mellan eldsjälar och företag.

Vart tog det sociala ansvaret vägen?

”Det som betyder något för ett samhälles friskhet är det mål som dess ansikte är riktat mot”, menade den brittiske samhällskritikern Richard Tawney.

Att det går bra för Sverige är allmänt känt. Men hur friskt är vårt samhälle? Den offentliga Sverigebilden är ljus. Svensk ekonomi ses som en förebild för hela vår omvärld. Tillväxten är hög och de offentliga finanserna är starka. Företagens vinster höga och antalet nybildade företag slår ständigt nya rekord. Många svenskar har fått en kraftigt förbättrad levnadsstandard tack vare jobbskatteavdraget och kommunala skattesänkningar. I storstadsområdena kan många idag beteckna sig som miljonärer i kraft av sitt boende.

Även socialdemokraterna måste erkänna att många i en alltmer välburgen medelklass fått en kraftigt höjd levnadsstandard under alliansens tid vid regeringsmakten. Alla som i likhet med oss haft förmånen att ha arbete och fått vara friska och sedan tidigare har köpt ett boende har verkligen varit vinnare under de senaste åren.

Tusenlapp efter tusenlapp har tack vare jobbskatteavdragen lagts till redan höga inkomster. Det lämnar dock en fadd eftersmak. Det känns inte riktigt bra. Säkert inte bara hos oss utan hos väldigt många. För det finns en annan bild av Sverige.

Vad få, om ens någon, talar om att utslagningsmekanismerna i vårt svenska samhälle aldrig varit starkare än idag.

Sverige har fortfarande en hög arbetslöshet, i synnerhet hos unga vuxna. Ett utbildningssystem som formellt ger alla valfrihet, men som i sin strukturella förlängning beskär många ungas möjligheter. Andelen som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg ökar kraftigt i våra mest utsatta områden.

Barnfattigdomen fortsätter att öka. Vi har en bostadsmarknad i stora delar av Sverige som utestänger många unga från möjlighet att sätta ett eget bo. Det förebyggande sociala arbetet i form av stöd till idrottsföreningar och fritidsverksamhet skärs ned. Användandet av droger och i synnerhet alkohol bland unga har ökat de senaste åren.

Enligt kyrkans diakoni har tillströmningen hjälpsökande för att klara de vardagliga behoven av mat och kläder också haft en oroväckande kurva. Den psykiska ohälsan hos barn och unga har ökat och är en av de enskilt största riskfaktorerna för framtida sociala problem och utslagning.

De mänskliga och sociala kostnaderna av denna ensidighet i politiken kommer att bli kännbara framöver. Och detta sker i en tid när de offentliga finanserna är urstarka.

Två bilder av Sverige. Till stor del färgade av vilken generation vi tillhör. Det kan inte vara lätt att vara ung idag. Det borde heller inte vara så lätt för oss som tillhör en äldre generation att komma undan vårt ansvar.

Var ska våra barn bo? Hur ska de klara sig igenom utbildningssystemet för att kunna förverkliga sina drömmar? Hur ska vi klara att hålla dem utanför ett destruktivt drogbeteende? Som föräldrar tänker vi att de måste klara sig. För möjligheterna till nya chanser efter ett misslyckande blir färre och färre.

En enda ung människa som lämnar skolan utan fullständiga betyg får svårare att försörja sig själv och riskerar att kosta vårt samhälle uppemot 12-15 miljoner under en livstid. En aktiv missbrukare kostar vårt samhälle uppemot två miljoner per år.

Flertalet studier visar att tidiga investeringar hos unga i utsatta miljöer är samhällsekonomiskt riktiga och snabbt betalar sig. Ändå görs det inte. Problemet är dagens sektoriella tänkande. Få ser helheten. Inte ens regeringen har någon överblick över de socialpolitiska konsekvenserna av sitt agerande. Oppositionen har heller inte lyckats samla ihop sig kring en kompassriktning för att utjämna människors livschanser. Och denna brist på helhetstänkande sipprar ner i samhällsapparaten.

De allmännyttiga bostadsbolagen ser till sina egna affärsmässiga mål. Utbildningsväsendet är uppsplittrat på oerhört många aktörer och ser endast till den egna skolans resultat. Till och med socialtjänsten är idag uppsplittrad i små budgetenheter.

Alla har att följa sina egna budgetar. Det finns inget utrymme för något annat. Det finns idag ingen samhällelig kraft som ser till helheten eller vill göra långsiktiga investeringar i människor eller organisationer. Skatteuttaget sjunker. Det offentliga drar sig tillbaka. Samhällsnytta är ett utplånat begrepp.

Det finns dock undantag. När samhällssolidariteten är satt på svältkur finns det fortfarande människor som tror på att göra skillnad i det lilla. De eldsjälar som trots allt finns skapar både mänsklig mervärde och samhällsnytta. Det är i våra mer marginaliserade områden och bland utsatta grupper som hoppet trots allt gror.

Här finns små brukar- och intresseorganisationer och enskilda eldsjälar som gör enormt viktiga insatser för utsatta människor och i förlängningen för hela vårt samhälle. Där finns små ideella organisationer som Tjuvgods vars samhällsnytta vida överstiger de bidrag de lyckas tigga till sig. Här finns egenmakt och egenkraft av stora mått.

De försöker med små medel trotsa de fördomar som omger dem. De har det inte lätt. De passar inte in i framgångssagan. Det etablerade samhället har en förkärlek för att stämpla människor med olika typer av problem som svaga. De som brukar avses är ofta arbetslösa, sjuka, invandrare, alkoholister och narkomaner. De är inte några svaga människor. Vår erfarenhet säger det helt motsatta.

I vårt socialpolitiska engagemang möter vi kåkfarare och missbrukare med en solidaritet till andra människor och viljestyrka att ge sig själva och andra ett gott liv som saknas i det mer etablerade Sverige.

De politiska lösningarna är istället ofta präglade av stigmatiserande och fördomsfulla tankemönster om svaga människor. De lösningar som står till buds ger vare sig den enskilde makten att påverka inriktningen på dem. Inte heller ett eget ansvar för de problem man skapat för sig själv och andra.

Vi behöver en ny människosyn i Sverige. Vi är inte starka eller svaga. Inte heller enbart enskilda konton eller poster i en budget någonstans. Vi är människor och det vi gör och inte gör för varandra har betydelse för hela vårt samhälle.

Det går bra för stora delar av Sverige och de svenska företagen. Men säger det något om vårt samhälles friskhet? Var finns regering och opposition? Hur ser era förslag ut? Var finns de sociala entreprenörerna och CSR-företagen? Är det helt omöjligt att tjäna pengar och samtidigt göra en solidarisk insats. Vad blir era bidrag till ett Sverige som präglas av socialt ansvar?

När Curre Cederström, ordförande i föreningen Tjuvgods, varje morgon låser upp dörren till deras lokal gör han en enorm insats för all dem som sökt sig dit för att få stöd tillbaka till ett värdigt liv. Han gör också en insats för hela vårt samhälle. Och det är ingen vanlig syn i Sverige år 2011.

• Fotnot: Artikeln publiceras även på Newsmill.

Etiketter:

Annonser