En septett skribenter med Björn Fries i spetsen gjorde ett utspel på Expressens debattsida den 10 april under rubriken ”Missbrukarvård måste baseras på vetenskap”, vilket väl är att slå in en öppen dörr. Vem anser motsatsen?

När man sen läser själva artikeln framgår det tydligt att det verkliga budskapet är att skribenterna vill införa harm reduction på bred front i Sverige.

De sju skribenterna riktar sitt budskap till barn- och äldreminister Maria Larsson med en vädjan om att inte stoppa missbruksutredningens förslag i en byrålåda på regeringskansliet. Märkligt. Visserligen har den av Maria Larsson utsedde utredaren, Gerhard Larsson, med jämna mellanrum gjort framträdanden i media om vad han tänker föreslå, men hans slutbetänkande publiceras inte förrän i slutet av april.

Björn Fries & Co. verkar inte kunna tåla sig tills dess utan bubblar av iver att sätta igång debatten innan vi faktiskt vet var Gerhard Larsson slutgiltigt har landat.

Men strunt i det, och låt oss istället titta på vad de sju vill ha sagt. I en ganska kort text hinner de med en hel del. De vill:

• avskaffa tvångsvården,
• att det skrivs ut mer metadon,
• sätta stopp för att scientologer bedriver behandlingshem,
• att sprutbyte etableras på fler ställen och
• att harm reduction (skadebegränsning) sprids över hela landet.

Den sista punkten bedömer jag som den helt centrala och den som utgör huvudbudskapet i artikeln. Det resonemang som man bygger detta budskap på är både förvirrat och sorgligt.

Förvirrat
När Maria Larsson svarade de sju i en replik i Expressen påpekade hon, helt riktigt, att det inte finns någon allmänt accepterad definition på vad harm reduction är. Det kan handla om allt från tak-över-huvet-garanti till legal tilldel¬ning av heroin. När de sju ska exemplifiera vad de menar nämner de sprutbyte och lågtröskelboenden för alkoholister. Indirekt kopplas även metadonförskrivning till resonemanget.

Vi har haft sprutbyte i Sverige sedan 1987, lågtröskelboenden för alkoholister har ”alltid” funnits, metadonförskrivning introducerades i Sverige 1966, ett år efter att metoden utvecklats i USA. Det är viktigt att diskutera hur omfattande olika insatser ska vara och om de gör nytta eller inte. Men då bör man föra diskussionen på ett sakligt plan, åtgärd för åtgärd.

Att lyfta resonemanget till en abstraktionsnivå där den tenderar att byta skepnad och bli ideologisk är inte bara dumt, det leder också bort från kunskap och erfarenhet. Alltså precis tvärt emot det som rubriken på de sjus artikel kräver.

Sorgligt
Den allra mest pregnanta meningen i artikeln torde vara denna: ”Skadebe¬gränsning handlar också om att acceptera andra mål än absolut drogfrihet.” Det är ett annat sätt att säga att det är dags att vi skrotar målsättningen ett narkotikafritt samhälle.

Att riksdagen med stor enighet 1978 beslutade att målet för svensk narkotikapolitik skulle vara ett narkotikafritt samhälle har under alla dessa år varit en nagel i ögat, givetvis, för alla de som tycker att det i första hand är en privatsak om folk vill hålla på med knark och i andra hand en fråga för samhället.

Sånt är livet, alla kan inte alltid bli glada över politiska beslut. Men viktigare än detta är att målsättningen om ett narkotikafritt samhälle, hur utopisk målsättningen än är, får som konsekvens att varje narkotikapolitisk åtgärd per automatik underkastas det lackmustest som avgör om åtgärden bidrar till att minska missbruket eller inte.

De sju artikelförfattarna – Adam Cwejman, Claudia Fahlke, Markus Heilig, Björn Johnson, Stig Nyman, Alice Åström och som nämnts Björn Fries – vill alltså skrota målsättning om drogfrihet.

Det är sorgligt, för att inte ta till överord, att en så prominent samling människor, forskare och politiker, vill publicera en artikel i en av Sveriges största tidningar där de pläderar för att begreppet frihet inte längre ska vara fundamentet för vår narkotikapolitik.