Böcker om kokain har duggat tätt i Sverige det gångna året. I vintras översattes Tom Feilings bok “Kokain: drogen som erövrade världen“ till svenska och i våras kom Lasse Wierups och Erik de la Regueras bok “Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman“. Det senaste kapitlet är Magnus Lintons bok “Cocaína: En bok om dom som gör det“ (Atlas, 298 sidor).

De båda svenska böckerna var egentligen tänkta att vara en bok, men efter en splittring i författarskaran blev resultatet i stället två böcker. Konflikten har sin grund i att Linton tidigare köpt kokain, men vägrade lova att aldrig mer göra det, något Wierup såg som en självklarhet för att kunna granska fenomenet.

Linton menade att en sådan avbön skulle verka moraliserande och punktera den journalistiska trovärdighet som Wierup säger sig vilja försvara genom att avkräva Linton ett löfte. Linton hävdar också att en bok som innehåller ett sådant löfte skulle vara villkorad av svensk polis och narkotikapolitik.

Kulturjournalisten Magnus Lintons bok, resultatet av splittringen, handlar uteslutande om Colombia och det är därför lätt att se hur den kunnat fylla en lucka i det bokprojekt Linton lämnade. Men böckernas bärande teser skiljer sig stort: Wierup och de la Reguera menar att det är den festknarkande medelklassen som bär ansvaret för den globala kokainindustrin, medan Linton anser att Colombias sociala orättvisor, fattigdom och politiska splittring ligger bakom den blodiga utvecklingen.

Boken är en engagerande och vacker reportagesamling med ett personligt anslag som för tankarna till Lintons bok “Americanos“ från 2003. Genom en serie scener från Colombia tecknas kokainets historia från den spanska erövringen på 1500-talet till dagens globaliserade narkotikaekonomi.

Bilden av Colombia är komplicerad och beskriver en kriminell struktur som stärkts snarare än försvagats av strategierna som använts mot den. Analysen är närmast marknadsekonomisk och påminner mycket om Roberto Savianos beskrivning av den napolitanska maffian i boken “Gomorra“.

Linton kryssar vant genom det korrumperade och våldsamma, men ändå fascinerande landet. Han träffar fattiga bönder som odlar kokabuskar och lider mest i USA:s “krig mot narkotikan“, fiskare som numera letar övergivna kokainpaket i stället för fisk utanför Colombias kust och militärer som får betalt enligt ett bonussystem efter hur många kriminella de dödar.

Cocaina innehåller inga enkla lösningar, utan är helt enkelt ett nedslag i Colombia och ett försök att förklara mekanismerna som gjort landet världsledande i kokain och våld.

Boken inleds med en förteckning av vilka ämnen som ska och inte ska behandlas. “Det här är en bok som sysslar med problembeskrivning, inte problemlösning“. Många skulle säkert kalla det för en brasklapp och det är nog här Linton egentligen hamnade på kollisionskurs med sina forna författarkollegor eftersom han konsekvent vägrar rekommendera möjliga vägar ut ur det snåriga globala kokainproblemet.

När man läst Lintons bok blir det dock uppenbart varför han så hårdnackat vägrat att avsvära sig framtida kokainköp. Linton anser säkert att hans roll som opartisk problembeskrivare skulle hotas om han tog ställning i konflikten – även om ställningstagandet med svenska mått vore okontroversiellt.

Resultatet är en annan analys av kausaliteten bakom en av världens mest lukrativa kriminella verksamheter där frågan om tillgång och efterfrågan kompliceras.

Men samtidigt som Linton ger en mer mångfacetterad bild av förhållandet mellan orsak och verkan skiner ett ställningstagande ändå igenom. Att inte ta ställning är också att ta ställning och kritiken mot det rådande systemet är tydlig när Linton beskriver hur kampen som den bedrivs idag får motsatt effekt och skickar ner landet i en brutal spiral där den organiserade brottsligheten flätas samman med politik och näringsliv.