Något oväntat diskuteras drogtester och narkotikapolitik i valrörelsen. Förre justitieministern Thomas Bodström (S) har i maj tackat nej till att genomgå ett frivilligt drogtest i samband med en inspelning av radioprogrammet P3 Nyheter granskar, som sändes nyligen.



Thomas Bodström har givetvis rätt att tacka nej till ett frivilligt drogtest och hans beslut ska respekteras. Sveriges Radio gör inte heller något fel när de erbjuder honom att frivilligt gå med på ett drogtest.

Men det ganska klantiga agerandet av Thomas Bodström – att först tacka ja och sedan ändra sig – skapar en förvirrad situation som bloggare och andra tyckare med skadeglädje kastat sig över och många har spekulerat i hans personliga förhållande till narkotika.



Thomas Bodström hade sina skäl till att neka drogtestet – egalt vilka – och det är inte utan att vi tycker lite synd om honom. Bara för att man är politiker på toppnivå upphör inte rätten till ett privatliv.

Dock finns det en annan fråga bakom “Bodström-affären“ som är avgörande för vilken typ av narkotikapolitik Sverige ska föra och som vi hittills inte fått svar på: Vad kommer att hända med förbudet mot narkotikakonsumtion om de rödgröna får makten?

Vänsterpartiet arbetar för ett avskaffande av konsumtionsförbudet, senast bekräftat i en debattartikel av Alice Åström i Aftonbladet (AB 12 augusti). Mona Sahlin har dock nyligen sagt i en intervju i tidskriften Narkotikafrågan (nr 3/2010) att hon och Socialdemokraterna står fast vid den svenska narkotikapolitiken, och att hon inte tänker släppa på att narkotikakonsumtion ska vara förbjuden.


Det var en S-regering som införde konsumtionsförbudet 1988. När lagen skärptes 1993 av den borgerliga regeringen – för att polisen skulle få rätt att ta urinprov i bevissyfte – röstade S emot. Men när man återfick regeringsmakten 1994 skedde ingen ändring.

Vänsterpartiet har alltid varit emot att det ska vara förbjudet att bruka narkotika, som det heter i lagen, dvs. att exempelvis röka, injicera, snorta eller äta narkotika.

Varför denna debatt nu? Är det ens en viktig fråga? Om konsumtionsförbudet tas bort ur narkotikastrafflagen kan inte polisen ingripa mot personer som är narkotikapåverkade, men inte har någon narkotika i fickan. Om polisen till exempel går in på en krog eller en fest där många är narkotikapåverkade räcker det med att folk slänger den narkotika de har i fickan på golvet så kan inte polisen göra något, eftersom man inte kan bevisa vem som äger den.

Att ta bort konsumtionsförbudet skulle försvaga polisens möjligheter att ingripa när människor håller på med knark. Särskilt allvarligt när det gäller unga.

Polisen i Stockholm har ett samarbete med Maria Ungdom som heter Mumin. Det går ut på att en tonåring som polisen misstänker vara narkotikapåverkad körs direkt till Maria och där genomförs polisförhöret. Om den unge brutit mot konsumtionsförbudet och erkänner skrivs en böteslapp ut och så fort polisen är klar tar socialtjänst och sjukvård över. I ett läge när vårdmotivationen hos den unge är maximal och oftast har föräldrarna hunnit bli inblandade.

Varför vill då Vänsterpartiet avskaffa konsumtionsförbudet och på så vis försvaga Mumin-projektet? Avgörande är att man menar att samhället måste satsa i första hand på behandling av missbrukare och konsumtionsförbudet motverkar detta. Man menar att förbudet är “kontraproduktivt“ och i Aftonbladet skriver Alice Åström och partikamraten Karin Rågsjö att “personer med missbruksproblem drar sig då i större utsträckning för att söka hjälp“.

Om detta vore ett korrekt påstående skulle en besvärlig målkonflikt föreligga: Är det viktigast att upprätthålla förbudet för att hindra ungdomar att testa narkotika eller är det viktigast att hjälpa de som fastnat i missbruk så att de kan få vård?

Sanningen är dock att denna målkonflikt inte existerar. Här kan man för ovanlighetens skull både ha kakan och äta upp den, man kan upprätthålla förbudet och samtidigt satsa på behandling.

Om en person med narkotikaproblem söker upp socialtjänsten eller sjukvården för att få hjälp att bli fri från narkotikan kan han eller hon räkna med fullständig diskretion gentemot rättsväsendet. Sekretesslagstiftningen förbjuder sjukvårdens och socialtjänstens personal att göra en polisanmälan baserad på det ringa brottet narkotikakonsumtion. Först vid mycket grova brott såsom mord, grovt rån, grov våldtäkt med mera kan sekretessen brytas.

Det vore intressant att veta om Alice Åström kan peka på ett enda fall där en socialsekreterare eller en läkare alternativt sjuksköterska gjort en polisanmälan om narkotikakonsumtionsbrott på en klient/patient på grund av att denna sökt hjälp för sina missbruksproblem.

För ordningens skull bör tilläggas att inte alla i Vänsterpartiet står bakom Alice Åström. Riksdagsledamoten Egon Frid från Vara i Västergötland tar avstånd från hennes linje på sin blogg. Det finns en hel del tunga kommunalpolitiker inom Vänsterpartiet som också är kritiska. Men de är i minoritet i partiet och när Aftonbladet nyligen listade tänkbara ministrar i en framtida rödgrön regering fick Alice Åström ansvar för narkotikapolitiken.

Vad tycker Mona Sahlin om det?