Bratt, spriten och dynamiten

Vilka restriktioner är vi som dricker mer med gommen än med levern beredda att underkasta oss för att minimera antalet personer som går från bruk till missbruk, minska konsumtionen hos många och därmed försöka tygla ett gigantiskt samhällsproblem? Vi har alla problem med alkoholen, skriver Nils Funcke, journalist och ledarskribent på Dagens Nyheter, i en krönika.

Jag har problem med alkoholen. Inte så att levern tagit stryk eller att jag inte klarar vita månader. Min egen konsumtion torde ligga inom det som åtminstone hjärtläkarna till och med kan finna hälsobefrämjande. En öl, några glas vin och en god malt då och då.
Nej problemet sitter i huvudet och för all del även i plånboken.

Låt mig börja med plånboken. Nationalekonomen Anders Johnson uppskattade samhällets kostnader för alkoholen till 120 miljarder kronor 1998. Med de senaste årens ökningar befarar han att kostnaden per år kommer att hamna på 150 miljarder. I beräkningen har han tagit med produktionsbortfall, kostnader för vård, socialbidrag på grund av missbruk med mera.
Inom så gott som varje samhällsområde dyker alkoholen upp som en minuspost. Det gäller inte minst sjukskrivningarna. Av statens gigantiska kostnad på 120 miljarder beräknas omkring 15 miljarder vara relaterade till alkoholen.

Varje år dör omkring 5 000 personer en för tidig död av alkoholen. Fallen av skrumplever som för bara några årtionden sedan var medicinska rariteter är i dag rutin.

Alkohol förmår tungor att lossna och dess innehavare att spänna av. Men för vissa innebär någon promille skillnaden mellan att begå brott och inte när den helt löser upp deras spärrar mot handlingar som drabbar andra människor. Ruset alstrar åtskilliga brott och förvärrar följderna av än fler. Omkring 10 procent av befolkningen över 15 år avstår från att dricka alkohol. Samma procent bland männen och ungefär 5 procent av kvinnorna anses ha en sådan konsumtion att det påverkar deras hälsa och sociala liv.
Uppskattningarna av antalet grava missbrukare varierar men ligger runt 100 000.

Alkoholen har blivit en del av vår kultur. Den har funnits här i princip lika länge som Sverige varit bebott. Alkoholen är uppskattad och accepterad av den absoluta majoriteten av befolkningen. Sedan svenska folket om än med knapp marginal sade nej till ett totalförbud 1922 tror vad jag förstår inte ens organiserade nykterister att det går att torrlägga Sverige. Konsumtionen av alkohol har gått i vågor.

Under 1800-talet formligen dränktes Sverige i sprit. Enligt uppskattningar konsumerade männen 30 liter och kvinnorna 16 liter brännvin i början av 1800- talet. Husbehovsbränningen förbjöds 1855 och i slutet av 1800-talet växte sig nykterhetsrörelsen stark som en reaktion mot spritfloden. Den framväxande arbetarrörelsen och frikyrkorna engagerade sig också mot spriten.

Åtgärderna mot spriten fortsatte in i 1900-talet. Motboken infördes 1917. Dess upphovsman läkaren Ivar Bratt liknade alkoholen vid dynamit. När gruvarbetarna gick ned fick de bara med sig begränsade mängder dynamit med tanke på riskerna. På samma sätt borde spriten ransoneras menade Bratt. Motboken pressade ned konsumtionen till mellan fyra och sex liter ren alkohol per person.

Under hela efterkrigstiden och framför allt efter motbokens avskaffande 1955 fram till 1976 ökade konsumtionen stadigt. Då låg den registrerade försäljningen på nära 8 liter ren (100-procentig sprit) alkohol per invånare över 15 år. Under 1980-talet dalade försäljningen och därmed också skadorna för att sedan ta fart igen. Räknas den icke registrerade införseln och hembränningen med ligger konsumtionen i dag på drygt 9 liter.
Och den fortsätter att öka.

Folkhälsoinstitutets chef Gunnar Ågren förklarade i DN:s serie om alkohol (Insidan den 4 april) att internationaliseringen innebär att Sverige ”inte längre kan ha en egen alkoholpolitik”. Vi måste anpassa oss menar Ågren och förespråkar att Sverige ska försöka få med EU:s medlemsstater på en mer restriktiv linje. Ambitionen att få en enhetlig och restriktiv europeisk alkoholpolitik är behjärtansvärd. Men att samordna så olika dryckeskulturer som Europas ter sig hart när omöjligt.
Bästa sättet att påverka är genom det goda exemplet. Inte vänta utan gå före.

Det förebyggande arbetet är viktigt inte minst för att få ungdomar att avstå. Och såväl frivillig som tvångsvård behövs. Det krävs också vaksamhet och engagemang på arbetsplatser. Att vi alla bryr oss och ställer frågor även om de kan uppfattas som besvärande. Men trots allt är den springande punkten för att begränsa alkoholen, dess skador och kostnader att minska tillgängligheten.

Vilka restriktioner är vi som dricker mer med gommen än med levern beredda att underkasta oss för att minimera antalet personer som går från bruk till missbruk, minska konsumtionen hos många och därmed försöka tygla ett gigantiskt samhällsproblem?

Vi har alla problem med alkoholen.

Fotnot: Artikeln har även publicerats i Dagens Nyheter.

Etiketter:

Annonser