Gräs är knark, lillebror

Drugnews krönikör Anna Skaldeman om attityder kring cannabis: Röka på. Varför då? För mig en självklar fråga. Hur kommer det sig att du, vi kan kalla dig lillebror, tänker tvärtom? “Varför inte röka på?“ undrar du.

Du bemöter mig med frustration. “Åh, du tror på allting. Det är faktiskt farligare att dricka alkohol än att röka hasch.“ Jaha, är det? tänker jag. Hur har jag kunnat missa det? Jag och ett gäng forskare, läkare och lagstiftare. För det råkar faktiskt finnas en lag som gör det olagligt att missbruka narkotika. Och ja, hasch, marijuana, gräs är en form av narkotika.

Visserligen tar tobak och alkohol varje år fler liv än cannabis, men det är också fler personer som använder tobak och alkohol. Cannabis ökar dock risken för några att testa tyngre droger, vilket gör att följdverkningar på sikt kan bli större för individen.

Att cannabis fungerar som en inkörsport lyfts även fram i Folkhälsoinstitutets rapport “Skador av hasch och marijuana“, en sammanställning av aktuell forskning, som publicerades i början av november. Enligt FHI tycks användningen av cannabis i Sverige öka, framförallt bland unga män. Samtidigt är det unga personer som löper störst risk att drabbas av allvarliga skadeverkningar.

Jag förvånas, eller snarare förundras över hur jag gång på gång i mötet med alltifrån tonåringar till 30-plussare möts med skepsis för att jag inte gillar gräs. Och då är det inte pollenaspekten jag talar om. Jag förfäras dessutom över hur jag gång på gång hittar mig själv i en känsla av präktighet och en känsla av att vara udda för att jag inte accepterar knark. Ja, gräs är knark.

Lillebror, du vill vara gränsöverskridande, ifrågasätta samhället. Utmana, testa, protestera. Det är bra kvaliteter i livet som kan leda till positiva förändringar som kommer många till del. Men när utmanandet blir ett självändamål, när man utmanar gränser för utmanandets skull, då förlorar man kärnan.

Om man utmanar gränser genom att förgöra, är risken stor att man tappar sitt engagemang, att målet blir en hägring som drar bort med haschdimman i gryningen.

Kanske är det den egentliga orsaken, vad det handlar om från början – att döva, dämpa, fly. Folkrörelsernas disciplinerade strävanden, som faktiskt byggde upp folkhemmet, har bytts ut mot en nonchalans som snarare hindrar än leder vidare.

Du kallar mig extrem, att jag inte ifrågasätter tillräckligt när jag försvarar kriminalisering av cannabis. Till mitt försvar kan jag säga att jag garanterat är klarare i huvudet och mer lämpad att bilda mig en uppfattning i frågan än de som har rökt på.

Vad är poängen med att punda ner sig?

Hör upp, allesammans. Kämpa för förändring i stället för att förkovra er i er självkonstruerade medelklassångest. Var glada att ni har valmöjligheter i stället för att gräma er över att de är för många. Attityden påminner om den hos ungdomar som bränner bilar, även om dessa kan tänkas göra det i en känsla av att stå utan valmöjligheter. Den gemensamma nämnaren för dessa båda grupper är nonchalans. Finns det ingen given lösning – så bränn. Bränn upp hjärnceller, bränn upp bilar och samhällsmedel.

Men lillebror, du riskerar även att bränna dina chanser. Bränna bort dina valmöjligheter.

Bygg upp i stället. Ta till vara den valfrihet och de medel tidigare generationer kämpat sig till och använd dem till att förändra det du tycker brister. Vet du inte vad du ska plugga eller har du inget att göra? Bli studievägledare eller öppna en fritidsgård. Men vad du än gör, så gör du det bäst om du inte är dimmig i huvudet.

Etiketter:

Annonser