Chefen för FN:organet för kontroll av narkotika och brott, Antonio Maria Costa, hänvisar till en visserligen begränsad, men växande kör av röster som hävdar att förbud i narkotikapolitiken inte fungerar och som vill upphäva de internationella konventionerna som förbjuder narkotika. Ett av huvudargumenten är att kriget mot narkotikan inte går att vinna.

Antonio Maria Costa visar på ett tydligt sätt i sitt förord till rapporten att även om kampen mot narkotika inte är vunnen, är den restriktiva narkotikapolitiken betydligt effektivare än vad motståndarna påstår. I förordet påpekar han ett grundläggande faktum: narkotika inte är skadligt för att det är förbjudet, utan att narkotika är förbjudet för att det är skadligt.

En framgångsrik narkotikapolitik kan inte enbart bygga enbart på förbud, polis och rättsväsende. Den som fastnat i ett beroende kan inte avskräckas med fängelsestraff. Drogberoende behöver istället insatser i form av vård
och behandling. I sitt förord lyfter Costa fram just tillgången till vård och att vård är ett bättre alternativ än fängelse för dem som missbrukar narkotika.

Det räcker inte heller bara med strikta lagar och bra vård. Politiken behöver också ha stöd av befolkningen och i en allmänt narkotikarestriktiv kultur. Självklart bidrar samtidigt en strikt narkotikapolitik till att stärka de personer som har en negativ inställning till narkotika.

I rapporten finns också tydliga exempel på att kontrollpolitiken fungerar. UNODC konstaterar i sin rapport att användningen av cannabis, heroin och kokain ligger stilla eller går ner i de delar av världen som använder mest droger och där det finns mest statistik, till exempel verkar det som om kokainmissbruket i Nordamerika minskar.

Analysen av produktionen ger en blandad bild. Produktionen av opium, som används för att framställa heroin, är fortsatt mycket hög, även om den odlade arealen minskar. Det enda år som opiumproduktionen var högre än 2008 var året före. Däremot var kokaproduktionen ifjol den lägsta sedan 2003.

När det gäller syntetisk narkotika, till exempel amfetamin och ecstasy, är bilden mer splittrad och det är svårare att få fram ett bra underlag för att bedöma utvecklingen. Det verkar som om missbruket har slutat växa och stabiliserat sig, i varje fall i Västvärlden. I utvecklingsländerna tyder uppgifterna i rapporten dock på att både produktion och missbruk av olika syntetiska droger ökar.

Den bästa mätaren på den restriktiva narkotikapolitikens effekter är en jämförelse med två andra skadliga medel, båda accepterade av samhället och lagliga: alkohol och tobak.

Varje år dör årligen ungefär 200 000 människor över hela världen till följd av narkotikamissbruk. Det är naturligtvis en skrämmande hög siffra. Det är dock bara en tiondel av alla som dör på grund av alkohol, som i de flesta av världen länder är en helt laglig drog. Tobakskadorna är ännu värre. I hela världen dör årligen omkring fem miljoner människor i tobaksrelaterade
sjukdomar.

Tillsammans dödar alltså alkohol och tobak sju miljoner människor varje år, 35 gånger fler än narkotikan.

Det är ett intressant förhållande. Både tobak och alkohol är varor som är föremål för omfattande lagstiftning och kontroll. Samtidigt finns det affärsintressen som helt öppet arbetar för att öka efterfrågan på dessa produkter, något som naturligtvis också skulle följa i spåren av en narkotikalegalisering.

Det är naturligtvis svårt att med någon säkerhet räkna ut hur många fler människor som skulle dö eller bli beroende om narkotika tilläts. Men det är knappast någon överdrift att hävda att de internationella förbudet mot narkotika ­ vid sidan för användning inom forskning och medicin ­ räddar miljontals människor världen runt från dess negativa effekter och beroendets slaveri.