Visst är det pressande att försörja sig som konstnär. Men snälla. Inte fan innebär det att man måste sätta sig i ett hörn o snorta o ramla över en färgburk som sedan blir nästa Pollock. Det skriver konstnären Nathalie Winberg i en krönika i Drugnews.
Häromkvällen var jag med i SVT Debatt gällande knarkandet som omger skapandet. Andreas Kleerup bland andra var där och tyckte till om det hela, i en diskussion där förvånansvärt många av debattörerna var vad jag skulle definiera som drogliberala.
Knark förekommer i dessa kretsar. Det är inget nytt och visst håller jag med alla debattmotståndare om att det självklart skall pratas om att det är en verklighet. Men det förändrar inte ett skit.
Att sitta där och få höra bland annat att hälften av alla mästerverk görs under påverkan samt att konstnärer generellt sett är mer sköra och hanterar sina liv sämre än andra människor gjorde mig irriterad.
Naturligtvis håller jag med om att det finns en enorm press på just oss inom kreativa yrken. Som jag också säger i debatten anser jag att den största pressen är att klara av att försörja sig, eftersom det sällan fungerar på ett sådant sätt att en konstnär eller musiker genom sitt yrkesutövande får en stadig månatlig inkomst. Samhället är uppbyggt efter att man skall ha
det. Det är en reell press.
Men snälla. Inte fan innebär det att man måste sätta sig i ett hörn, snorta och ramla över en färgburk som sedan blir nästa Pollock. Skärp er!
Myten om konstnären är först och främst att vi är så jävla ångestdrabbade att vi inte kan hantera oss själva. Vi har assistenter som hjälper oss och vi har berusningsmedel som (stjälper oss?) får oss att fly. Sen är vi naturligtvis också excentriska kufar som sitter och lallar i våra hörn med vår ångest som hjälper oss att skapa.
Jag tycker att det en stor fet load of crap. Visst ser jag den schablonen. Visst lever många upp till den. Men inte fan är det någon sanning. Att konstnärsmyten håller på att ändras till en 9-5 roll, som någon framställde som närmast negativt, tycker jag bara är bra.
Ska det finnas en myt överhuvudtaget så är väl den absolut mer konstruktiv.
Om konstnärer hade haft lite respekt som yrkesutövande människor – och inte excentriska ångestdrabbade knarkare – så kanske vi också hade kunnat kräva lite mer av samhället och förhoppningsvis också få lite mer.
Kanske ha en aning lättare att försörja oss, kanske drabbas av lite mindre ångest över det hela. Må lite bättre. Berusa oss lite mindre? Jag kan inte låta bli att tänka på hur lite pengar som går till konstnären vid en utställning. Det handlar om ett par procent på sin höjd. Om inte det är ett solklart tecken på brist på respekt så vet jag inte vad som är det. Hur hade det sett ut om bilden av konstnären istället hade varit en kreativ, företagsam och seriös person?
Ett par slutord:
1. Knark är bajs.
2. Det är inte någon nödvändighet för skapande, inte heller ett legitimt verktyg så länge det är olagligt.
3. Konstnärer står inte över lagen. Vi är inte heller en egen art som fungerar på något annat sätt än alla andra. Människor är individer.
4. Om du inte kan hantera ditt liv utan droger och knarkar så är det knappast att bli lämnad ifred och mindre kontrollerad som löser problemet. Att gripa även kändisar är naturligtvis självklart och sänder signaler om att det inte finns några ursäkter till ungdomarna. Hur många plattor du än kränger så är det inte okej att knarka.
5. Sluta komma med ursäkter. Ska ni punda så gör det då, men försök inte förfina det till något slags skapandets verktyg. Och akta er för farbror polisen.