All heder och allt stöd till socialarbetarna i Nybro som agerar ombud för de mest utsatta människorna i det svenska samhället, helt i linje med yrkesrollen. Uppropet har följdriktigt barnen som prioritet, men pekar också på andra utsatta människor, såsom missbrukare som detta inlägg riktar in sig på.

Enligt min mening uttrycker man ett missnöje som funnits länge inom denna kår, kanske med sin början i det tidiga 90-talets nedskärningar. Detta missnöje är något som en del av oss inom den privata missbruksvården under dessa år har mött från socialarbetare och ett stort antal klienters egna upplevelser och berättelser. De missförhållande som i de fallen pekades ut hade med rätta gett stora rubriker. Men socialarbetare uttryckte också rädsla för sitt eget arbete om man förde fram sin kritik i offentlighetens ljus.

Resultatet av de lokala politiska lagbrotten har resulterat i diskriminering av en minoritet. Välfärd åt alla har inte gällt här.

Inte heller när det gäller att få delaktighet i samhällslivet och att få möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen. Trenden i dag går mot snabba och billiga lösningar såsom medicinering och kortidsterapi och obefintliga målsättningar vad gäller exempelvis lönearbete.

De ekonomiska budgetramarna har stått i förgrunden för denna verksamhet som dessutom är en lagbunden kommunal angelägenhet vid sidan av verksamheter som inte är lagbundna för kommunerna. Men som trots detta tilldelats samma eller högre budgetanslag än vad t ex. missbruksvården haft i vissa fall. Detta medan behoven av stöd och hjälp för denna grupp ökade dramatiskt under dessa år.

Olyckligtvis finns ingen fristående diskrimineringsombudsman för denna grupp som av andra myndigheter har benämnts som socialmedicinskt arbetshandikappade. De kan inte betraktas som en röststark grupp och kan tydligen därför genom lokala politiska beslut förpassas till att i princip inte existera i budgeten.

En selektiv snabbundersökning på nätet av olika socialnämnders policybeslut vad gäller missbruksvård berättar:

Man ska göra allt man kan för att minska kostnaderna för institutionsvård och istället satsa på hemmaplanslösningar i form av öppenvård.

I det fallet kan man säga att dessa politiker totalt bortser från lagstiftningens intentioner, att missbrukare inte är en homogen grupp, den hjälpsökandes intressen och behov och hur socialarbetaren ska arbeta enligt sin yrkesroll. Utbyggnaden av hemmaplanslösningarna går inte i takt med de behov som finns säger man från yrkesgruppen.

Man behöver inte vara så insatt för att förstå att dessa och andra nedskärningsbeslut och till och med lokala politiska beslut som står i strid med lagstiftningen har skapat aggressiva uttryck i samspelet mellan klient och den professionella socialarbetaren.

Arbetsmiljön har sannolikt inte varit konstruktiv för denna yrkeskår som tvingats att säga nej till ett otal hjälpsökandes ansökningar, trots att den sökande i vissa fall uppenbart är en fara för sin egen hälsa och för sin omgivning.

Vi upprörs när media återigen beskriver en frustrerad och aggressiv person som nu begått ett hemskt brott. Brottet hamnar i förgrunden och säkerheten höjs på olika plan. Hjälpen som personen tidigare sökt ett otal gånger, men ej fått, talar ingen längre om. Det är för dyrt att debattera dessa frågor är en slutsats.

Önskvärt nu är att socialarbetarna i Nybro och i landet i stort får allt stöd från alla de som har intresse av det sociala arbetet och att de viktiga punkter de drar upp leder till en fruktsam debatt till nytta för de utsatta människorna.

Därefter skulle det vara mer hederligt att fortsätta arbetet och att tala om den evidensbaserade socialtjänsten.

• Uppropet kan undertecknas på SKTF:s hemsida www.sktftidningen.nu