Jag ska villigt erkänna att beslutet att rösta ja till Marco Cappatos rapport om legalisering av opium i Afghanistan var ett av de svåraste jag fattat under min tid som europaparlamentariker. Med tanke på den diskussion som uppstått om rapporten och min inställning till droger vill jag därför klargöra hur jag resonerade.

Afghanistans ekonomi är trots alla ansträngningar fortfarande övervägande informell. Enligt Världsbanken och IMF står den olagliga handeln för runt 40 procent av Afghanistans samlade BNP.

Huvudmålet med Cappatos rapport var att söka omvandla en del av den illegala produktionen till en laglig export av smärtstillande medel som idag regleras av internationell tillsyn.

Om detta skulle fungera hade det inneburit ett hårt slag mot de extremister och kriminella som i likhet med talibanerna huvudsakligen finansierar sin verksamhet genom heroinproduktion.

Laglig handel hade bidragit både med ”vita pengar” till statskassan och med en ny väg att nå de bönder som idag utan förklaring ser sitt levebröd besprutat av västerländska flygplan. Och om säkerhetsläget hade förvärrats så till den grad att kontrollen över försöket inte kunde upprätthållas skulle det naturligtvis inte heller bli av!

Motargumentet att det redan finns en överproduktion av legala, opiatbaserade mediciner behöver nyanseras. INCB, International Narcotics Control Board, skriver bland annat att ett stort antal utvecklingsländer faktiskt lider av bristande tillgång på smärtlindrande medicin. Miljontals
fattiga människor har idag varken råd eller möjlighet att få den smärtlindring de behöver. Detta beror i huvudsak på handelshinder och tullar och har följaktligen ingenting att göra med den totala produktionen.

Däremot är det enligt WHO känt att det är tio länder – gissa från vilken del av världen – som idag konsumerar 80 procent av det totala lagret. INCB menar att den legala opiumproduktion som idag utförs i bland annat Australien, Spanien, Frankrike och Ungern borde minska, eftersom det som redan konstaterat, finns en överproduktion på en legal marknad som fram tills nyligen varit hårt, men framgångsrikt reglerad.

Traditionella producenter som Turkiet och Indien borde däremot, om man får tro INCB få en möjlighet att öka produktionen, eftersom detta skulle kunna bidra till att minska den mer akuta, lokala bristen. I detta hänseende skulle ett pilotprojekt i Afghanistan kunna vara en intressant möjlighet.

Som sagt, jag är långt ifrån säker på att Cappatos betänkande är det bästa tänkbara. Men något måste göras!

Med tanke på förslagets begränsade omfång och att liknande tankegångar luftats på andra håll – inom NATO till exempel – röstade jag i likhet med en majoritet av europaparlamentet (som förutom att vara en ”lekstuga för drogliberaler” också befolkas av hårdföra narkotikamotståndare) efter stor tvekan ja.

Det ska noteras att jag har all respekt för dem som hade valt att göra annorlunda. Men att beskyllas för att vilja smyginföra en liberalisering av knark bakvägen efter att i decennier ha idkat polemik mot Cappatos meningsfränder känns magstarkt, trist och faktiskt ganska orättvist.

Om medlen för att nå ett knarkfritt samhälle kan jag och Per Johansson tvista.
Men för de allra flesta borde det vara tydligt att målet förblir detsamma.