I socialt arbete finns inget facit

Jag vet inte vad som hände på socialkontoret i Vetlanda när anmälningar om Louise blev liggande utan åtgärd. Jag dömer ingen. Men en längre, mer fokuserad socionomutbildning och socialarbetare som vågar sätta barnens bästa i fokus, tar oss en bit på väg. Det skriver Pernilla Rönnlid, tidigare socialarbetare, idag journalist och medarbetare hos Drugnews.

”Barnen är smutsiga och det ser för djävligt ut i lägenheten”.
Hyresvärdens röst var upprörd, men också full av omtanke. Jag tog emot anmälan och åkte ut på ett hembesök med en kollega. Utredning inleddes inte, vi såg ingen anledning. Barn får vara smutsiga, till en viss gräns, och man får ha det stökigt.

Många gånger inleds inte utredning trots anmälningar, ibland visar det sig vara ett rätt beslut, ibland ett felaktigt. När man jobbar med människor kan man inte veta i förväg vad som är rätt i varje enskilt fall.

Jag vet inte vad som hände på socialkontoret i Vetlanda, varför ingen åkte ut till husvagnen eller till bilen där vid vägkanten där Louise bodde med sin pappa. Jag dömer ingen, i min värld måste det helt enkelt finnas en förklaring till att så många anmälningar förblir liggande utan åtgärd.

För i min värld och på de arbetsplatser jag har arbetat på är socialarbetare engagerade och inte rädda för att ta en anmälan på allvar. Men i min värld finns också en hög arbetsbelastning och utbrända kollegor. Utbrända för att de inte orkade med stressen och pressen. Prioriteringarna gjorde sig själva. Ibland hann bara det mest akuta åtgärdas.

Och man hann ofta inte tänka det där extra varvet som kanske behövs för att man ska fånga den där misstanken, för att man skulle se sammanhangen. Tiden räcker helt enkelt inte till. Och det är då det blir fel. Men ibland är det kanske helt enkelt så att inte kunskapen finns och att utbildningen inte är tillräcklig.

En läkare utbildar sig i minst fem år, varför inte lika lång utbildning för en socionom? Att jobba med socialt arbete på ett kompetent sätt borde vara lika viktigt och svårt som att jobba med sjukdomar och skavanker i kroppen. I båda yrkena handlar det om människors hälsa och ibland också om liv.

När jag började socionomutbildningen var jag 20 år. Jag hade jobbat inom hemtjänsten, det var väl det närmaste socialt arbete jag hade kommit. Vad visste jag om en missbrukares liv, om abstinens efter alkohol eller amfetamin? Vad visste jag om förnedringen av att bli vräkt eller rädslan för att nån ska ta dina barn ifrån dig? Jag hade aldrig ens varit i närheten av de miljöerna i mitt liv. Och på utbildningen lärde jag mig lite om mycket. Kanske hade det varit bättre att lära mycket om bara en del av det vida begrepp som socialt arbete är. Tydligt fokus på missbruksvård eller arbete med utsatta barn redan från början, med flera praktikperioder där studenten får möta den verklighet som väntar. För det är där man lär dig det man har mest nytta av.

För mig är känslan av kompetens en källa till stolthet. Jag tror att socialarbetare behöver få känna sig stolta över det goda arbete som trots allt uträttas och att arbetet har en positiv betydelse för många människor de möter.

De få gånger jag kände mig riktigt stolt över mitt yrke var när jag fick uppskattning från klienter. Från tjejen som hade tvingats gifta sig med en kusin hon inte kände och som flydde från sin familj. Hon ringde en gång i halvåret bara för att uppdatera mig med sitt liv. Så att jag skulle veta att hon hade det bra nu. Det var hennes sätt att säga ”tack för att du fanns där och gjorde något”. Från något annat håll fick jag sällan någon uppskattning. Inte i lönekuvertet, sällan med ord. Mina chefer gjorde säkert så gott de kunde. Stressade och med tajta budgetar och besparingskrav hängande över sig.

När jag jobbade som socionom brukade jag ibland undvika att berätta vad jag jobbade med eftersom jag visste hur reaktionerna skulle bli. Fördomar finns det gott om och uppfattningar hur klienterna ska behandlas likaså. Varför tar ni barn från föräldrarna? Varför tar ni inte barn från föräldrarna? Varför får missbrukare pengar till mat, men inte barnfamiljer. Varför?

Vad vet allmänheten egentligen om hur en socialarbetares vardag ser ut? Vad vet man om hur beslut fattas och vilka ställningstaganden socialarbetaren måste ta? Medias rapportering är förhållandevis ensidig. Historier vinklas för att göras mer intressanta. Dåliga exempel på socialt arbete lyfts fram. Visst, historier som fallet Louise ska berättas och journalister ska titta på orättvisor och rota i smutsiga bykar. Men kanske skulle man också mer kunna belysa de goda exemplen. Men det ger inga braskande rubriker på kvällstidningarnas löpsedlar.

Det finns inget facit att tjuvkika i om man som socialarbetare är tveksam i ett ärende. Och vi kommer nog aldrig att komma dithän heller. Därför kommer det nog att dyka upp en ny Louise eller en ny Bobby, som inte får den hjälp som samhället är skyldig att ge.

Men en mer fokuserad socionomutbildning och socialarbetare som är stolta och därmed säkrare på sitt yrke och vågar sätta barnens bästa i fokus, hela tiden, tar oss en bit på väg.

Etiketter:

Annonser