Hearing bättre än snabbspår för drogklassning

Myndigheternas brist på intresse och kompetens hindrar snabb narkotikaklassning, skriver här f d riksdagsmannen Thure Jadestig (s) i en debattartikel.

Problemet med att det i vårt land tar lång tid att klassa nya droger som narkotika har föranlett motionskrav i riksdagen (av Anita Brodén och Agneta Berliner, båda fp) att Sverige skall införa ett s.k. snabbspår för denna procedur. Motionen pekar på ett betydande problem, nämligen att det i Sverige och internationellt säljs en rad droger med narkotikalika effekter utan att tull eller polis kan ingripa. Tidigare har Jonas Hartelius och jag pekat på en sådan möjlighet i vår bok ”Mycket snack och lite verkstad” (Carlssons, 2001).

Det har dock visat sig att problemets kärna inte ligger i handläggningstiden för beslutet. En narkotikaklassning kan regeringen besluta om på ett par veckor, om bara underlaget finns. Så skedde 1989 med khat och senast 2005 med ketamin.

Problemet är i stället att de ansvariga myndigheterna i vårt land tar så lång tid på sig att bevaka utvecklingen och sammanställa underlag.

Ketamin, som är en stark hallucinogen, narkotikaklassades i USA 1999. I vår bok föreslog vi att ketamin skulle narkotikaklassas. Det blev aktuellt först när polisen tagit en formellt legal transport med 10 kilo ketamin. Då vaknade Läkemedelsverket efter en skrivelse från Ungdomssektionen vid narkotikapolisen i Stockholm. Idag finns bland annat i särskilda böcker och på internet beskrivningar av hundratals kända starka läkemedel som kan missbrukas på samma sätt som narkotika. Trots det tar Läkemedelsverket inga initiativ.

Situationen är inte mycket bättre då det gäller initiativ från Statens folkhälsoinstitut.

Trots att det finns stora handböcker med hundratals starka droger publicerade har FHI ännu inte gjort framställan till regeringen om narkotikaklassning av sådana.

Nyligen kunde vi läsa om den nya ecstastyliknande drogen DOI, som nu är mer eller mindre fritt tillgänglig via internet för svenska ungdomar. DOI har varit känd till sina viktigaste verkningar åtminstone sedan 1991, då den amerikanske drogkemisten Alexander Shulgin publicerade en bok om flera hundra droger och varianter inom denna grupp. Berörd myndighet, i detta fall Folkhälsoinstitutet, har alltså haft många år på sig att föreslå narkotikaklassning. Ändå har inget skett förrän massmedia skriver om DOI.

De ansvariga myndigheterna verkar sakna intresse, kompetens och överblick över den internationella drogscenen. För att sätta press på myndigheterna – och regeringen – skulle riksdagen kunna genomföra en årlig utskottshearing om nya droger.

Poliser, tullare, forskare, läkare, narkomanvårdare och andra intresserade skulle då kunna ge besked om vilka nya preparat som är på gång i den svenska respektive internationella missbrukskulturen. Genom ett utskottsinitiativ skulle riksdagen sedan kunna besluta om att narkotikaklassa en rad sådana ämnen. Det skulle vara mycket effektivare än ett snabbspår.

På sikt måste dock problemet med de okontrollerade drogerna lösas på annat sätt. Dagens system med uppräkning av enskilda preparat på narkotikaförteckningar är föråldrat.

I vår bok har Hartelius och jag föreslagit att man i stället kompletterar narkotikastrafflagen med en verkansbaserad definition. Då skulle alla medel som har en uppenbart narkotikalik verkan räknas som narkotika i lagens mening. Och polisen och tullen skulle kunna ingripa mycket tidigare.

Även en sådan komplettering av narkotikadefinitionen skulle kunna bli föremål för ett utskottsinitiativ.

Etiketter:

Annonser