Författaren, som är filosofie doktor i statsvetenskap, har under den senaste tiden fått stor uppmärksamhet som narkotikadebattör i både tidskrifter, dagspress och TV.

Grundtemat i boken är att det används för lite metadon och även Subutex i svensk narkomanvård. Johnson börjar med en tillbakablick på metadonets historia i Sverige. Redan 1966 startade det första projektet på Ulleråkers sjukhus i Uppsala av psykiatriprofessorn Lars Gunne. Denne är bokens hjälte. Trots de väl dokumenterade goda resultaten av de första patientgrupperna har behandlingsformen mött starkt motstånd i nästan alla läger, från Socialstyrelsen, läkarna, narkomanvården och socialtjänsten. Däremot har heroinisterna ofta efterfrågat metadon i mycket högre utsträckning än vad det funnits platser till. Långa köer, krångel från socialsekreterarna, och allmän motvilja och ibland intagningsstopp, har inneburit att många narkomaner dött i onödan, menar Johnson.

I och med hiv och aids-epidemin ändrades inställningen i mitten på 80-talet har antalet klienter och mottagningar successivt ökat. Numera finns det metadonmottagningar även i Stockholm, Malmö, Lund och Göteborg. Socialstyrelsens tak för antalet som behandlas har tagits bort. Samtidigt har en ny ersättningsdrog, Subutex börjat användas i lika stor utsträckning.

Johnson är ändå inte nöjd. Alla opiatmissbrukare, även de som fortsätter att missbruka andra droger vid sidan om, borde får metadon eller Subutex. Det är den enda behandlingsform som har dokumenterad effekt, skriver han.

Jag kan instämma i flera av Johnsons påpekanden. Den drogfria narkomanvården har när det kommer till vetenskapliga utvärderingar fungerat förvånansvärt dåligt. Ofta har behandlingshemmets egna lovord om lyckade resultat har fått gälla. Nedskärningarna i narkomanvården från 90-talet och framåt, liksom ineffektiva insatser, har ändå lämnat de tunga missbrukarna i sticket. Vilket för övrigt syns i dödsfallsstatistiken! Det är en skam för svensk narkotikapolitik.

Att som Johnson betrakta narkomani som en sjukdom är konstruktivt ut den synvinkeln att det leder till en humanare syn på missbrukarna. Dock leder Johnsons sjukdomsbegrepp till de slagord jag känner igen från den europeiska debatten “man kan väl inte kriminalisera en sjukdom.” Följaktligen är han emot det svenska konsumtionsförbudet och de flesta andra kontrollåtgärder.

Huvudproblemet i boken är Johnsons onyanserade lovord till metadon som en sådan överlägsen behandlingsform. Här finns många invändningar som inte får plats i en bokrecension.

Johnson är noga att belägga allt han säger med referenser, men när det gäller hans ideliga påståenden om “moralism” i den svenska debatten får läsarna varken några exempel på detta eller någon definition på begreppet – fast något ont är det uppenbarligen.

Trots att Johnson i slutkapitlet presenterar “ett manifest för en mer human narkotikapolitik” är det enbart narkomanvård han diskuterar.
Här finns inte en rad om hur man ska förebygga narkotikabruk eller hur man ska göra med ungdomar som redan testat och inte alls behöver någon vård. Inte heller ger han något förslag om hur polisen borde arbeta. Förmodligen inte alls, med tanke på alla nålstick boken igenom mot dem som anser att narkotikaproblemet angår hela samhället, inte bara missbrukarna själva.

av PELLE OLSSON

Titel: ” Metadon på liv och död – En bok om narkomanvård och narkotikapolitik i Sverige
Författare: Björn Johnson
Förlag: Studentlitteratur, 2005