Bryssel. Förr eller senare måste vi alla åka dit. För mig blev första resan en konferens 26-27 januari.

EU-kommissionen har kommit på att det är viktigt att lyssna på frivilligorganisationerna, eller ”civil society” som det heter på EU-språk. RNS fick en inbjudan på faxen om att delta i en konferens som skulle handla om den aktionsplan mot narkotika som EU antagit för en tid sedan. Av programmet framgick att min gode vän Tomas Hallberg, som arbetar på ECAD (European Cities Against Drugs), skulle vara en av inledningstalarna.

Deltagandet i konferensen var kostnadsfritt men resa och uppehälle fick man ordna själv. Nåväl, flyg till Bryssel är faktiskt inte så överdrivet dyrt och genom kontakter fick jag låna en lägenhet med gångavstånd från konferenslokalen.

Väl på plats, tillsammans med närmare ett hundra andra konferensdeltagare, kunde jag konstatera att ”civil society” innefattar en minst sagt brokig skara människor.

En islänning, tillhörandes legaliseringsrörelsen Encod (där för övrigt den svenska Brukarföreningen ingår), iklädd skrynklig linnekostym och halsduk pilade runt mellan stolsraderna och filmade allt och alla med sin videokamera. En kille från Makedonien med dreadlocks berättade att han gillade att röka marijuana och inte ville riskera att åka fast för det. De flesta konferensdeltagare såg dock ut som vilka ordinarie konferensdeltagare som helst, iklädda kostym för herrarna och motsvarande för damerna. Några extra prydligt klädda personer visade sig representera Narconon, alltså scientologerna.

Konferensen inleddes med ett – faktiskt – intressant anförande av EU-kommissionens vice ordförande Franco Frattini. Han beskrev problemet med narkotikamissbruk inom EU på ett sakligt vis och det akuta behovet att göra någonting åt saken i syfte att minska missbruket. Bene!

Efter Frattini talade det ena sömnpillret efter det andra i en lång rad. Generaldirektören för rätts-, frihets och säkerhetsfrågor, Jonathan Faull, läste upp något som mest liknade ett mötesprotokoll. John Richardson, representerande Madariaga European Foundation, pratade länge väl om vad begreppet ”civil society” betyder. Gäsp! Vad ämnet var för portugisen Fernando Mendes föredrag förstod jag inte riktigt. Något om att frivilligorganisationer är viktiga. Lea Vatanen från Finland sa nog också det men jag tappade koncentrationen flera gånger under hennes anförande. Mest kanske för att hon pratade så tyst.

Jag hade sett fram emot att lyssna till engelsmannen Mike Trace som den här gången företrädde något som heter Beckley Foundation. Trace arbetade en gång i tiden för Storbritanniens ”drogtsar” Keith Hellawell, han var ordförande i EU:s drogstatistikmyndighet ECNN, och var utsedd till hög chef inom FN:s narkotikakontrollmyndighet när det kom fram att han – i smyg – hade täta kontakter med legaliseringsrörelsen i Europa. Innan han hann tillträda sitt FN-jobb tvingades han avgå, och har sedan dess ”kommit ut ur garderoben” som en företrädare för en liberal narkotikapolitik. Som så många andra engelsmän är Trace en utmärkt talare. Men vad sa han egentligen? Det var lite hit och dit om hur kontakterna mellan ”civil society” och EU-kommissionen borde organiseras. Det mesta rätt klokt, men samtidigt rätt tråkigt…

Vid det här laget var jag redo att somna in. När skulle själva fajten börja? Inte tusan hade jag väl åkt till Bryssel för att lyssna på en massa prat om spelreglerna. Jag hade kommit för att se på själva matchen. De restriktiva mot liberalerna. De som är för ett knarkfritt Europa mot dem som vill göra det fritt att knarka i Europa.

Då kliver Tomas Hallberg upp i talarstolen. Han kunde lika gärna ha slängt in en handgranat i lokalen. Tomas håller ett anförande som är minst sagt provokativt.

Han säger att det är fel att tala om drogbruk – missbruk ska det heta när det handlar om narkotika – varpå delar av publiken hånskrattar eller buar. Han säger att det inte finns bevis för att sprututbyte fungerar hiv-preventivt. ”Lögn!” Skriker någon. Han påtalar att rättsmedicinska undersökningar i Sverige visat att fler personer har dött med cannabis i blodet än med heroin. Stön och burop. Ungefär här plingar mötesordföranden Carel Edwards i sin klocka och manar publiken till tystnad. ”Mr. Hallberg har ordet och är i sin fulla rätt att uttrycka sina ståndpunkter” tillrättavisar Edwards.

Tomas Hallberg visar siffror på den avgrundslika skillnaden mellan ungdomsmissbruket i Sverige respektive Storbritannien. I Sverige är det på promillenivå när det handlar om hur många niondeklassare som har rökt cannabis mer än 40 gånger. I Storbritannien handlar det om tio procent! Det vill säga ett par, tre elever i varje klass i högstadiet och gymnasiet är vanemissbrukare av cannabis. Tomas avslutade med att påpeka att den restriktiva politiken i Sverige har utvecklats som ett resultat av krav underifrån, från folket.

När Tomas satte sig ner i närheten av där jag satt lutade jag mig mot honom och viskade ”nu är det ditt föredrag som alla kommer att komma ihåg när de åker hem härifrån”.

Mycket riktigt fylldes hela resten av konferensen av referenser till den svenska linjen, till idén om ett narkotikafritt samhälle, till att vi inte alla tycker lika, och så vidare. Även de som allra minst ville prata om ett narkotikafritt samhälle var tvungna att ta dessa två ord i sina munnar.

Svårt att bedöma hur många som var på den ena eller den andra sidan i debatten. Drogliberalerna kanske var något fler men de var också något mer upprörda och högljudda, så det kan vara en felbedömning. Klart är att oväntat många stödde Tomas och säkerligen fanns det många som inte hade alltför klara uppfattningar som säkerligen tog intryck av den konflikt som uppstod.

Mötesordföranden Carel Edwards, som är hög tjänsteman hos EU-kommissionen, påpekade vid ett tillfälle i debatten att när det gäller narkotikapolitiken är det inte mycket som kommissionen har inflytande över. Ansvaret för rättsfrågor – och dit hör narkotikapolitiken – ligger hos de enskilda medlemsstaterna. ”Om ni verkligen vill påverka narkotikapolitiken måste ni påverka era egna regeringar.”

Således: Vårt viktigaste arbete är att påverka narkotikapolitiken på hemmaplan. Naturligtvis för vår alldeles egen skull, men också för att vi ska kunna framhålla Sverige som ett lyckat exempel. Men sen tror jag faktiskt att det är viktigt att i mån av tid och möjlighet delta praktiskt i den internationella debatten på konferenser och liknande.
Legaliseringsvännerna kan man aldrig övertyga, men det finns många goda människor som är inne i frågan för att de faktiskt vill göra något åt problemet, men som saknar en strategi eller en teori om vad som bör göras. Många av dem kommer att stödja en restriktiv narkotikapolitik – om de bara får klart för sig vad den står för.

• Fotnot: EU-kommissionen skulle kunna beskrivas som EU:s regering men med väldigt mycket mindre makt än de olika ländernas regeringar. EU-parlamentet är EU:s riksdag men har om möjligt ännu mindre makt än kommissionen. Det är ministerrådet – det vill säga när regeringarna träffas – som är EU:s mesta maktcentrum. Vissa skulle säkert vilja lägga till EG-domstolen, som följer upp att medlemsländerna verkligen följer de tvingande avtal länderna genom åren kommit överens om och som till exempel gjort att Sverige tvingats ändra sina införselkvoter för alkohol. Narkotikapolitiken omfattas dock inte av några tvingande avtal inom EU. Enda undantaget handlar om att det numera i Sverige – på grund av EU:s jordbruksregler – är lagligt att odla så kallad industrihampa, dvs. cannabis med mycket låg THC-halt som ska vara mycket svår att bli ”hög” på. RNS protesterade mot detta, men förgäves.