Är förslaget om att bygga ett vårdhem i Riga för unga svenska missbrukare bara ett utspel för att väcka debatt om en havererad narkotikapolitik. Det undrar Jimmy Karlsson, drogterapeut i Småland, i en Drugnews-krönika.
Är etiken viktig i narkotikadebatten? Eller är det så illa ställt inom missbruksvården att etiken anses nödvändig att bortse ifrån för att skapa debatt och ytterst för att uppnå ett uppvaknande hos våra politiker och tjänstemän?
Är det kanske till och med så att det för gemene man eller kvinna är naturligt att tycka till om, och då just tycka, om missbrukare och dess vård i förhållande till andra s.k. marginaliserade grupper samhället?
Det är ingen större tröst om tankegången är riktig men ändock någorlunda rationellt.
Dessvärre, om tankegången inte är riktig så verkar alternativen än mer skrämmande.
Stockholms stad vill bygga ett vårdhem i Riga för unga svenska narkomaner, berättar Dagens Nyheter. Tanken är att pressa priset med hjälp av de lägre lettiska lönerna.
Justus Bergstens, enhetschef på socialtjänsten, argument för dessa långtgående planer kan tolkas som ett utspel för att väcka debatt om en havererad narkotikapolitik.
Å andra sidan existerar det inga kollektivavtal eller annat regelverk att ta till mot sådant som skulle kunna uppfattas som diskriminerande mot en icke röststark grupp.
Om den tankegången är riktig så har han överträffat all rim och reson och samtidigt utgått från att i krig och kärlek är allt tillåtet. Till och med att bortse från missbrukarna själva, samt socialtjänstlagens närhetsprincip och att delar av knarket som når Sverige framställs i och smugglas från Baltikum av organiserade kriminella. Därtill en galopperande hiv-epidemi där.
När baltiska byggföretag kom till Stockholm reagerade facket omedelbart och en smula hysteriskt. När det gäller export av narkomanvård blir man bara förvånad å sina medlemmars räkning. Kanske förbereder man sig för löneförhandlingarna vid årsskiftet.
Dock visar det sig att Bergstens människokärlek motiverar honom att hjälpa missbrukarna i Lettland, som hittills bara har vårdats på mentalsjukhus, men som nu skall få ta del av den svenska modellen inom missbruksvård som han anser är god men alltför för dyr.
Tyvärr erkänner dock Bergsten med sina svenska erfarenheter att även om vården här är bra för våra unga, så är dom mycket svårmotiverade.
Man skulle av DN-artikeln kunna tro att Bergsten har en föreställning om att de fd mentalsjukhuspatienterna – som dessutom är letter – går lättare att motivera med vår ypperliga svenska modell.
Vidare så är enhetschefens ansvarskännande för den kommunala ekonomins svåra prioriteringar sådan att han angriper Statens egna institutionsvårds vårddygnskostnader som han vill halvera. Den tankegången kan för de flesta initierade inte verka allt för avlägsen. Den är dyr!
Det kan också nämnas att socialtjänstens prioriteringar under åren har blivit så intressanta och viktiga för fördelningen av välfärdsresurser, att man tilldelat Mitthögskolan två miljoner för forskning om den kommunala fördelningspolitiken och socialtjänsten.
Ett inte oviktigt perspektiv med tanke på hur missbruksvårdens anslag skurits ned inom kommunerna sen början av 1990-talet.
För Bergsten är folkhälsoministerns alternativ till extra pengar för LVM-vård inget att ta till sig. Detta förmodligen därför att alternativet kräver en motprestation av kommunen i form av fungerande eftervård med mera. För att undvika vidare resonemang använder han sig av argumentet att den svensk exporterade modellen kommer att vara frivillig.
Man får hoppas att ett alternativt sätt att tänka inte är mer sant än denna ovanstående hemska och eventuellt felaktiga tanke. Det vill säga att det faktiskt är så att Stockholms stad menar allvar med förslaget.
Om det är sant så visar det bara att Göran Persons regeringsförklaring från 2004 inte kan uppfyllas av kommunerna då det gäller missbruksvården. I regeringsförklaringen sades bl a att missbruket har blivit ett inre säkerhetsproblem. Symboliken blev tydlig i och med att pengar överflyttades från försvarsmakten.
Missbruk ska motarbetas. Det förebyggande arbetet ska fortsätta när det gäller unga, föräldrar och andra vuxna, sade statsminister Göran Person då.
Viktigt verkar inte heller vad Mobilisering mot narkotika har för syn på dagens problem. Om jag inte missminner mig så är ett av problemen brist på samsyn och samverkan.
Man kan tydligen behandla missbrukare lite efter eget huvud, dom är ju bara en kostnad i samhället som Bergsten uttrycker det.
Jag hoppas detta inte stämmer. Motbevisa mig gärna.