Uppgraderingen av narkotikafrågan börjar ge resultat, men det gäller att vara uthållig. Det menar regeringens narkotikapolitiska samordnare Björn Fries i en Drugnews-krönika. Vid halvtid av sitt uppdrag presenterar han agenda för en förbättrad narkotikabekämpning.
Samordna myndigheternas insatser mot den organiserade narkotikabrottsligheten, inför en vårdgaranti för missbrukare och utveckla kriminalvården till ett högkvalitativt behandlingssystem för narkotikamissbrukare. Dessa tre förslag anser jag att regeringen bör genomföra för att narkotikabekämpningen ska bli ännu effektivare.
I dagarna har jag lämnat min andra årsrapport till regeringen. I rapporten redogör jag dels för utvecklingen av narkotikaproblemet, dels för de insatser som gjorts under det gångna året inom ramen för den nationella narkotikahandlingsplanen. Slutligen lämnar jag mina förslag i en agenda för en förbättrad narkotikabekämpning.
Mitt uppdrag har nu nått halvtid; det upphör som bekant vid utgången av nästa år. Som man kan läsa i årsrapporten har vi under den här tiden – tillsammans med myndigheter, kommuner, organisationer m.fl. – tagit initiativ till en rad verksamheter inom hela det narkotikapolitiska området: prevention, vård och behandling och begränsning av tillgången på narkotika.
Jag vill påstå att den uppgradering av narkotikafrågan som skett under den senaste tiden gett resultat. För när jag reser runt i landet ser jag i dag – jämfört med för två år sedan – ett fastare engagemang, trots att många kommuner kämpar med ekonomiska bekymmer.
Och jag kan se att man på många håll påbörjat ett mer systematiskt och långsiktigt arbete, vilket är en förutsättning för att nå framgång.
Samtidigt oroar det mig att man inte ska orka vara så uthållig som krävs, att man inte ska ha kraft nog att vidmakthålla engagemanget och långsiktigheten.
Därför är det enligt min mening viktigt att man från regeringens sida fortsätter att avsätta medel för att stödja de här strukturerna som annars riskerar att slås sönder.
Jag har talat om vikten av uthållighet och långsiktighet. I den svenska narkotikapolitiken framhåller vi också vikten av en balans mellan politikens tre delar: förebyggande arbete, vård och behandling och begränsning av tillgången på narkotika. Det finns enligt min mening inte tillräcklig balans mellan dessa tre element efter 1990-talets nedskärningar.
Under de här två årens arbete har jag identifierat tre områden där det krävs särskilda insatser för att skapa den balans i narkotikapolitiken som vi eftersträvar och som också är nödvändig för att uppnå de högt ställda narkotikapolitiska målen.
• För det första vill jag uppgradera och samordna insatserna mot den gränsöverskridande organiserade narkotikabrottsligheten, eftersom insatser mot denna typ av brottslighet spelar en central roll i narkotikabekämpningen. I dag brister det i samordningen mellan de brottsbekämpande myndigheterna, både strategiskt och operativt, och ibland även inom en och samma myndighet. Därför föreslår jag i min agenda att de brottsbekämpande myndigheterna får i uppdrag att utforma en gemensam strategi och en handlingsplan för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Dessutom föreslår jag bland annat att vi bör överväga att inrätta en central mekanism för samordning på operativ nivå av brottsbekämpningen.
• För det andra anser jag att det ska införas en nationell vårdgaranti. Brister på avgiftningsplatser, psykiatrisk vård, eftervård och samordning utgör allvarliga hinder för rehabilitering för narkotikamissbrukare. Det råder stora skillnader mellan olika kommuner och landsting när det gäller den vård som erbjuds. Det är skillnader som inte kan förklaras av olikheter i missbrukets utbredning, svårighetsgrad eller karaktär. Vården vid missbruk är komplex och måste anpassas efter den enskildes behov av såväl medicinska som sociala insatser. Därför föreslår jag att en vårdgaranti ska införas för att tillhandahålla vård på lika villkor, oavsett var i landet man bor.
• För det tredje vill jag utveckla kriminalvården till ett högkvalitativt behandlingssystem för narkotikamissbrukare. Den satsning på motivation och vård som man nu gör inom kriminalvården är ett steg i rätt riktning, men enligt min mening är den otillräcklig. Det krävs en omorientering av verksamhetens inriktning för att anpassa kriminalvården till dagens verklighet: att över hälften av de intagna i fängelse är narkotikamissbrukare.
De här tre förslagen hänger ihop och är beroende av varandra. Enligt min mening måste man från regeringens sida fortsätta att satsa för att vi ska kunna nå ännu bättre resultat i framtiden. Budgeten som presenterades häromdagen ger förutsättningar att utveckla arbetet i de riktningar jag föreslår.
Slutligen vill jag säga att mina förslag inte innebär att det som inte nämns i agendan inte ska göras. Tvärtom. Det finns fortfarande mycket som återstår att utveckla och förbättra inom narkotikapolitikens olika delar.
Men jag har valt att lyfta fram de områden som enligt min uppfattning är de svaga punkterna. Och som samtidigt är av strategisk betydelse för att vi ska lyckas i våra ansträngningar att bekämpa narkotikabrottslighet och hjälpa dem som är narkotikaberoende.
Fotnot: Hela årsrapporten från Mobilisering mot narkotika (pdf).