EU:s regeringskonferens om den blivande konstitutionen pågår i en rasande fart, med ordförandelandets mål i sikte – att dokumentet ska bli klart och undertecknat i Rom före det stundande årsskiftet. Men det är mycket viktigare att se till att konstitutionen får ett innehåll som ställer människan före marknaden, än att tillfredsställa Berlusconis önskan att Rom ska ge namn också åt detta fördrag. I en tid med bristande förtroende för EU kommer den skada som följer av ett hafsverk att vida överstiga det intryck av handlingskraft som ett snabbt beslut möjligen ger sken av.

Konventets förslag om vad som ska utgöra unionens värden och mål är i många stycken bra, men bland målen i den inledande avdelningen saknas en god folkhälsa. Detta är en svaghet som måste övervinnas.

I förslaget till målformulering i artikel 3 sägs att unionen ska verka för en hållbar utveckling som bygger på en inre marknad och en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft.

Här nämns också en hög miljöskyddsnivå, bekämpning av social utslagning, jämställdhet mellan kvinnor och män och solidaritet mellan generationerna. Människors hälsa har dock uppenbarligen haft lägre prioritet eller varit ett alltför känsligt område för att omfattas av de primära målen.
Sedan Sverige blev EU-medlem har vi, med hänvisning till den fria rörligheten för varor och tjänster, retirerat från ett flertal nationella regleringar som syftat till att begränsa alkoholkonsumtionen (införselbegränsningarna, skattesänkning på vin och alkoholreklam). Även om en del av den alkoholpolitiska nedrustningen är självorsakad, så finns också bland grundorsakerna det faktum att skyddet för människors hälsa tillmäts alltför liten betydelse i EU-politiken i förhållande till den vikt som läggs vid de näringspolitiska och ekonomiska aspekterna.

Enligt WHO:s beräkningar svarar alkohol för mellan 8 och 10 procent av den globala bördan av skador och sjukdomar. Flera europeiska länder ligger över genomsnittet. Alkoholrelaterade skador och sjukdomar blir till belastning för både den enskilda människan och samhällsekonomin.

Dessa skador och sjukdomar orsakas, liksom tobaksskador, av produkter som marknadsförs av en världsomfattande kommersiell industri. Flera av Europas alkoholindustrier är bland de största i världen och de utövar stark påtryckning på politiker världen runt, i syfte att avreglera och öppna marknaden än mer för deras produkter.
Alkoholen orsakar inte problem endast i ”välståndsländer”, den är också – inte sällan förpackad i europeiska företags buteljer – ett reellt utvecklingshinder i fattiga länder.

Mot dessa starka marknadsekonomiska krafter behövs en tydlig och kraftfull politisk bas, som kan öppna för insatser till skydd för folkhälsan. Därför är det nödvändigt med ett klart uttryckt mål om en god folkhälsa i konstitutionen, på samma sätt som det har bedömts vara nödvändigt för miljön och andra områden som redan fått sin plats bland förslagen till mål. Krav på detta framfördes under konventsarbetet från svenska konventledamöter, inklusive regeringens företrädare Lena Hjelm-Wallén.
Regeringen får nu inte försitta möjligheten att fullfölja detta. Sverige bör vidmakthålla sin inställning genom en fortsatt tydlig profil i frågan under regeringskonferensen.

Regeringen har i en skrivelse till ordförandelandet den 21 oktober föreslagit att konventets artikel III-179 ska kompletteras med en skrivning, att åtgärder ska vidtas mot skadliga effekter av tobak och alkohol samt att medlemsstaterna inte ska vara förhindrade att föra en mer restriktiv politik på dessa områden.
Det är i sig ett mycket bra förslag, som dels kan bidra till ett ökat tryck att ta fram en EU-politik mot alkoholskador (inget har ju hänt trots uppdraget under det svenska ordförandeskapet till kommissionen att utarbeta ett förslag till EU-strategi på alkoholområdet), dels kan ge utrymme för ett nationellt agerande baserat på de specifika behoven i respektive stat.

Det räcker dock inte om inte folkhälsan på EU-nivå även fortsättningsvis ska vila på en svag grund. Den nuvarande artikel 152, som i stort sett är identisk till sitt innehåll föreslås bli omnumrerad till III-179, har i praktisk tillämpning inte stått emot de marknadsekonomiska idealen.

Människors hälsa behöver en plattform bland unionens mål, eftersom målen i den konstitutionella inledande delen har en helt annan politisk tyngd än de bestämmelser som återfinns i den avslutande delen av fördraget.

I det nyligen lämnade betänkandet från riksdagens utskottsbehandling av konventets förslag, konstateras att folkhälsopolitiken är ett nationellt ansvar som vi bör värna om. Det sägs också att relationen mellan alkoholpolitikens mål och reglerna för den inre marknadens funktion bör bevakas.

Betänkandet saknar dock analys av de problem som finns i just denna skärningspunkt mellan den nationella politikens möjligheter och den inre marknadens starka ställning, där kärnan till problemen finns! Utskottets resonemang kan tolkas som en oro för att ett mål för folkhälsan skulle kunna försvaga möjligheterna till en nationell politik, men slutsatsen måste bli den motsatta; utan ett klart uttryckt mål blir politikens möjligheter inte bättre än i dag.

Många andra medlemsstater, där medvetenheten och oron över alkoholens effekter ökar, är säkert beredda att ge Sverige draghjälp om vi fullföljer ansträngningarna att placera folkhälsan bland unionens politiska mål.

Vare sig EU-politiken eller EG-domstolens praxis kommer att förändras om konstitutionen lämnas åt sitt öde på denna punkt. Det är helt rimligt och borde vara en självklarhet att människors hälsa åtminstone jämställs med (och helst överordnas) de ekonomiska målen.

• Fotnot: Artikeln har även publicerats i Göteborgs Posten.